En mansskatt skulle behöva vara progressiv
Ofta refereras det till genomsnittliga inkomstskillnader när man studerar skillnader mellan män och kvinnor. Ni har väl sett siffror som att kvinnor tjänar 81 procent av vad män tjänar eller att kvinnor har 91 procent av mäns lön givet samma sysselsättningsgrad.
Dessa snitt är emellertid rätt ointressanta, eftersom man inte tar hänsyn till var skillnaderna uppstår. Om vi exempelvis vet att en person tjänar mer än en miljon kronor - hur stor är då sannolikheten för att den personen är en kvinna? Svaret är 22,5 procent. Och vet vi att en person tjänar mer än tre miljoner kronor är sannolikheten att det är en kvinna bara 13,6 procent. Kvinnor med riktigt höga inkomster är försvinnande få.
Att utjämna inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män, givet den inkomstfördelning som råder, skulle därför få konstiga effekter. Antag att vi för att åstadkomma fullständig jämlikhet vad avser förvärvsinkomster inför en kvinnobonus på 12 procent av samtliga kvinnors inkomster. Denna bonus skulle givetvis behöva finansieras med en mansskatt på lika mycket, alltså tio procent av alla mäns inkomster. Att det blir olika skattesatser beror på att män tjänar mer än kvinnor och att det därmed krävs en mindre beskattning i procent räknat.
Det märkliga är att en mansskatt som utjämnar skillnaderna i förvärvsinkomst mellan män och kvinnor skulle leda till att medianmannen tjänar 306 900 kronor efter mansskatt och att mediankvinnan tjänar 314 720 kronor efter kvinnobonus.
Det blir alltså inte jämställt för dem som befinner sig i mitten av inkomstfördelningen, trots att man jämnar ut inkomsterna i genomsnitt. Problemet är just det jag pekat på - att kvinnors och mäns inkomstfördelning ser väldigt olika ut. Tar vi hänsyn till inkomster av kapital blir skillnaderna ännu större, men det ska vi inte göra här.
Slutsatsen är att mansskatten och kvinnobonusen skulle behöva vara progressiva för att leda till en utjämning i alla grupper. En mycket stor del av ojämlikheten uppstår nämligen i höga inkomstskikt och beror på att kvinnor sällan har väldigt höga inkomster. Vill man komma åt det problemet måste man alltså ge männen en betydligt högre marginalskatt än kvinnor. Samtidigt skulle man behöva ge en bonus till framgångsrika kvinnor som inte bara är proportiell mot deras inkomst, utan också proportiellt större vid högre inkomster.
En betydande anledning till att inkomstskillnaderna är stora är att kvinnor i mindre utsträckning än män blir entreprenörer eller välbetalda chefer. Detta kan i sin tur delvis bero på att arbetsmarknaden för män och kvinnor är segregerad och att kvinnor i stor utsträckning arbetar i branscher där befordran och entreprenörskap inte leder till högre lön.
I stället för att införa en kvinnobonus skulle man alltså kunna göra de sektorer där kvinnor är överrepresenterade i förhållande till män mer strukturellt lika de mansdominerade. Om det vore möjligt att starta företag och att utveckla nya koncept inom skola, vård och omsorg skulle fler kvinnor att kunna uppnå höga inkomster. Man kan givetvis alternativt göra tvärtom - genom att socialisera hela det privata näringslivet och på detta sätt förhindra männen att få höga inkomster. Men som exemplet Venezuela visar är denna typ av politik inte alltid lyckad.
Att förbjuda välfärdsföretag att göra vinst är också att förbjuda kvinnor att göra ekonomisk karriär. Den proposition som regeringen håller på att ta fram om vinster i välfärden är på sätt och vis en omvänd kvinnobonus, en straffbeskattning på framgångsrika kvinnor som kommer att öka inkomstskillnaderna och leda till att ännu färre kvinnor tjänar mer än en miljon om året.
Kommentarer