Enligt modellerna är inget fel
Läser på Marketwatch.com att 40 procent av alla bostadsköp i USA numera görs kontant. En annan undersökning pekar på att det kan vara så mycket som 50 procent. Hälften!
Och jag kommer osökt att tänka på Lars E O Svenssons inlägg på Ekonomistas där han tonar ned risken för bostadsbubblor.
Jag finner både artikeln i Marketwatch och Lars E O Svenssons inlägg tänkvärda. Svensson pekar på att skuldökningen bland svenska hushåll har följts av en ökning av tillgångarna som är ännu mer imponerande. Så hur skulle det kunna vara ett problem att svenska hushåll tar lån - de är alltjämt mer solida än svenska storföretag och banker.
Att jämföra med just banker är kanske inte så lyckat, då även de svenska bankernas skulder har lyfts fram som ett problem. Och minns att nästan inga hushåll gick i konkurs under 90-talskrisen - däremot ett antal storbanker. Ändå var krisen högst smärtsam för hushållen.
Men ligger det inte ändå något i Svenssons påpekande? Om skulderna ökar mindre än tillgångarna är väl detta ett tecken på att situationen stabiliseras? Som han själv skriver i det paper som ligger till grund för inlägget, en ökning av huspriserna påverkar på kort sikt inte den nominella skuldsättningen. Således kan en räntesänkning som leder till högre huspriser paradoxalt nog leda till förbättrad soliditet.
En revolutionerande tanke! Men om man tänker efter är det precis så det förhåller sig. När jag köpte min bostadsrätt för 1,2 miljoner var jag skuldsatt upp över öronen, eller i alla fall till närmare 85 procent. I dag har värdet på bostadsrätten gått upp till 2,8 miljoner och skuldsättningen har därmed minskat till 40 procent (har även amorterat lite).
Mellanskillnaden är min nettoförmögenhet. På några få år har jag gått från att vara fattig tjänsteman till att bli fastighetsmiljonär. Och för de allra flesta som bor i mitt grannskap - utom några stackare som precis flyttat in till Stockholm - är det precis så det förhåller sig.
Det är här som artikeln från Marketwatch kommer in. År 2005 var det bara 19 procent av köparna i USA som köpte kontant. Och personligen tror jag att den siffran är avsevärt lägre i Sverige, kanske tio procent eller så. År 2013 var det femtio procent! Vad som hände däremellan vet vi. Bankerna slutade att låna ut och började själva att konsolidera sina balansräkningar.
Men om samma sak hände i USA - med ökande soliditet för hushållen - under upptakten till finanskrisen, hur kunde så många människor då råka så illa ut när marknaden kraschade? Ett samhälle där många äger dyra hus och lägenheter måste ju vara betydligt mer stabilt än ett samhälle där vi inte har några tillgångar och tvingas skuldsätta oss upp över öronen för att hitta någonstans att bo?
Det är här de ekonomiska teorierna leder oss fel.
Enligt traditionell neoklassisk teori är marknader i jämvikt. Varje skuld är någon annans tillgång. Och vad händer då om vi plötsligt tiodubblar fastighetspriserna och femdubblar skuldsättningen? Jo, hushållens skulder ökar med 400 procent - samtidigt som deras förmögenhet ökar med 900 procent. Soliditeten har ökat, ekonomin är stabilare än någonsin.
Eller kanske inte, trots allt. För ägarna till fastigheterna kan ju inte enbart handla med sig själva. En del hushåll flyttar in till Stockholm och måste låna till hela insatsen. Och några hushåll får ekonomiska problem och tvingas lämna bostadsmarknaden helt.
Balansen mellan inflöde och utflöde är kritiskt, då priset - som Lars E O Svensson helt riktigt påpekar - bestäms av hushållen på marginalen. Och det har stor betydelse om det marginella hushållet är en familj i karriären eller ett hushåll som redan prenumerar på kronkalles utskick.
Tänk tanken att hälften av hushållen inte längre kan låna till sin bostad. Då har vi USA i dag. Hälften av alla bostadsköp sker kontant och - handen på hjärtat - hur många hushåll kan slänga upp fyra miljoner kontant för en trea i Stockholms innerstad?
Men, invänder någon, reala faktorer har väl betydelse? Om jämviktshyran är högre än kostnaden för att låna till en bostadsrätt för att sedan hyra ut den borde det väl finnas ett golv för prisfallet - hit men inte längre. Och det är förstås sant. Ett golv finns nog. Problemet är att det inte finns något tak.
För om räntan är noll och bankerna generösa kan hushållen låna precis hur mycket som helst och ändå finansiera sina köp genom att hyra ut bostaden i andra hand. Detta är finessen med nollränta - det är gratis att låna. Och eftersom bankerna skapar pengar finns ingen egentlig gräns vare sig för krediterna eller bostadspriserna.
Det är därför det är så förrädiskt att tänka i termer av soliditet. För ju mer uppblåst marknaden är, desto bättre blir hushållens soliditet. De traditionella måtten blir ett slags bekräftelse på att inget är fel.
För att identifiera en bostadsbubbla krävs därför någon form av fast riktmärke i naturen. Och ironiskt nog utgör inflationsmålet som sådant ett rätt bra riktmärke. Det kontrafaktiska resonemanget: Vad skulle hända om räntan höjdes till normala fem procent? Finns det tillräckligt med hushåll som i ett sådant läge och med sedvanliga kontantmarginaler (inga) kan finansiera ett bostadsköp i Stockholms kommun och ändå få pengar över till andra utgifter?
Om svaret på frågan är att man måste tjäna mer än 80 000 kronor i månaden för att ha råd att bo har man identifierat en bostadsbubbla. Antalet personer som tjänar så mycket är nämligen alldeles för litet för att fylla de lägenheter som faktiskt existerar. I princip borde det därför vara möjligt att para ihop hushållsinkomsterna med lägenhetsregistret för att se om inkomster, priser och boende matchar.
Känner inte till om någon gjort det, kanske går det att göra på något ännu enklare sätt. Poängen är dock att man förutan ett fast riktmärke knappast kan säga att hushållen är solida. Bankerna är solida - så länge inte alla kunder tar ut sina pengar. Och hushållen är solida - så länge bankerna lånar ut till marginella hushåll som är på väg in på bostadsmarknaden.
Men om balansräkningen måste krympas är bankerna inte längre intresserade av att låna ut. Och då måste hushållen - som i USA - slänga upp miljonerna i form av kontanter. Visst kan det finnas en och annan som köper lägenheter för att hyra ut i spekulationssyfte. Men kapitalkostnad minus administrativa kostnader måste understiga hyran. Och även hyrorna tenderar att sjunka när konjunkturen försämras.
Så även om Lars E O Svensson har rätt när han pekar på att hushållen är mer solida än någonsin har han ändå fel. Enligt modellerna är det faktiskt inget fel på bostadsmarknaden. Det är bara det att verkligheten inte alltid fungerar som modellerna. Speciellt inte när räntan ligger nära nollpunkten.
Kommentarer