Den hälsosamme ekonomisten

Enhetstaxa, ideologi och egenintresse

Politiska partier är organisationer som samlar människor som har gemensamma mål. Dessa mål kan se olika ut. De kan antingen bestå av gemensamma ekonomiska intressen eller av gemensamma ideologiska intressen. Ofta är det en kombination av dessa intressen.

Låt mig som exempel använda en fråga där man antingen kan ta sin utgångspunkt i det ekonomiska eller det ideologiska intresset. Diskussionen om enhetstaxa i kollektivtrafiken är ett bra exempel på en fråga som har både ekonomiska och ideologiska aspekter.

Antag att jag är en politiker som representerar övre medelklass i Stockholm och att mitt parti har en liberalkonservativ ideologi. Hur tar jag då ställning till frågan om enhetstaxa i kollektivtrafiken - under antagande om att jag antingen vill maximera väljarnas kortsiktiga nytta eller samhällets långsiktiga nytta?

Låt oss börja med att ta ställning baserat på ekonomiskt egenintresse. Jag representerar väljare som i större utsträckning än andra bor i innerstaden. Några av mina väljare bor visserligen i förorter som Djursholm, men de har i regel bil. Man behöver inte vara Einstein för att begripa att det ligger i dessa väljares egenintresse att ha en differentierad taxa, som gör att det kostar något mindre att ta sig från Gamla Stan till Östermalm än från Gamla Stan till Nynäshamn.

Det andra alternativet är att man tar ställning utifrån ett ideologiskt perspektiv. Vilken borde då vara den liberalkonservativa utgångspunkten? Man kan tänka sig två principer. Det första är rättviseprincipen - att var och en betalar för det den konsumerar. Detta skulle kunna vara motiv för en taxa som är beroende av hur länge eller hur långt någon har åkt. Den andra skulle kunna vara att konsekvent tillämpa skattebetalarperspektivet - att man är mån om att få ut så mycket nytta som möjligt från de pengar som används för att subventionera kollektivtrafik.

Jag skulle vilja påstå att det andra perspektivet är det enda rimliga. Skälet är att det är väldigt svårt att koppla kollektivtrafikens faktiska kostnader till någon enskild faktor - som reslängd eller restid. Orsaken till att man måste bygga Citybanan och göra andra kostsamma investeringar är att det råder trängsel på spåren. Och därmed är den resenär som vållar mest trängsel också den mest kostsamma för samhället.

Biljettintäkterna är en mindre del av SL:s intäkter och därför handlar det mest om att fördela avgifterna på ett sätt som leder till så stor samhällsekonomisk effektivitet som möjligt. Det intressanta ur ett samhällsekonomisk perspektiv är därmed vilka indirekta effekter taxan får.

Jag tror inte det är speciellt effektivt att ta dubbelt så mycket betalt för en resenär som åker från Nynäshamn till Stockholms Central som för en resenär som reser från Årstaberg till Stockholm Central. Snarare uppstår det en samhällsekonomisk förlust om Nynäshamnsbon tar bilen i stället för att utnyttja en av de platser på pendeltåget som ändå är lediga. Trängseln ökar i regel när tåget närmar sig Stockholm.

Många resenärer som reser från till exempel Gamla Stan till Östermalm skulle lika gärna kunna gå - och om de gör det bidrar de såväl till bättre folkhälsa som till minskad trängsel. Vill man minska trängseln torde det vara bättre att höja taxan på korta sträckor och vid tidpunkter då trängseln är påtaglig - till exempel i rusningstid.

Det logiska för en liberalkonservativ politiker - som påstår sig ta ställning utifrån ett ideologiskt perspektiv - torde därför vara att förespråka en tidsdifferentierad enhetstaxa snarare än dagens zonsystem. Jag tror att en sådan politiker skulle kunna vinna på det, trots att hens väljare helst vill se ett zonsystem som gynnar väljare som bor centralt.

Ett avsteg från det som är kortsiktigt optimalt för deras väljarkår kan innebära ett risktagande. Samtidigt är det möjligt att motståndarsidan - som i högre grad representerar förortsborna - uppskattar generositeten och är generösa tillbaka. Kanske kan man till och med uppnå en kompromiss - som innebär såväl tidsdifferentierad taxa som enhetstaxa (alltså enhetlig med avseende på reslängden)?

Skillnaden mellan välfungerande samhällen och mindre väl fungerande samhällen är att politikerna i de mer välfungerande kan bortse från kortsiktiga egenintressen för att i stället arbeta för det gemensamma bästa. Och även om mitt exempel här avser ett liberalkonservativt parti gäller samma sak givetvis den andra sidan. Generositet och kompromisser kan leda till bättre lösningar för samhället än kortsiktig röstmaximering. Varför skulle inte vänstersidan och de borgerliga kunna komma överens om att taxan ska sättas för att maximera samhällets välfärd - snarare än för att maximera enskilda väljargruppers egennytta?

Kommentarer