Den hälsosamme ekonomisten

England måste få ett kännbart straff

Mycket av kommentarerna i sociala medier präglas av hämndlystnad. Någon skickar en bild där en brittisk byråkrat kliver utför ett stup. Andra pekar på att Skottland snart kommer att lämna Storbritannien. Ytterligare andra noterar att brittiska företag redan börjar överge London.

Men vem eller vilka vill ni hämnas på? David Cameron, som trots allt ville stanna i EU? Eller Boris Johnsson, som svek sin gamla internatskolekompis?

Nej, det intressanta är att ilskan mest verkar rikta sig mot den majoritet britter som röstade för ett utträde ur EU. De är okunniga, rasistiska, kortsiktiga. Kort sagt - de vet inte sitt eget bästa.

Färre pekar på att EU faktiskt gått för långt i sin strävan att bygga stat och att Storbritannien och dess befolkning aldrig varit med på tåget. Nej, sanningen är att alla folk som fått möjlighet att rösta om statsbildningen har röstat nej. 

Man glömmer det idiotiska projektet med en gemensam valuta - som slutat med 25 procents arbetslöshet i Grekland och Spanien. Man glömmer att EU inte klarar av att hantera viktiga gemensamma problem - oförmågan att lösa flyktingfrågan är ett tydligt exempel på detta. EU har därför bollat tillbaka den frågan till medlemsstaterna - ett bevis på att den tänkta statsbildningen inte är mogen sin uppgift.

Britterna har - givet de ingångsvärden de hade vid inträdet - all anledning att vara missnöjda. Men när de klagar kallas de "nationalister". Som om hela EU-tanken vore något annat än en form av nationalism. En sann internationalist skulle nöja sig med frihandel och fri rörlighet - utan någon ny nationsgräns som kallas "EU:s yttre gräns".

Men det är inte politikerna som drivit fram superstaten EU som får stå till svars i svenska medier - det är folket. Snart kanske det blir aktuellt att JO-anmäla de brittiska väljarna för att de utsatt EU och EU-eliten för stort lidande? Det vore helt i linje med resonemangen så här långt.

Nu tycker jag vi slutar med det här tramset och konstaterar att Storbritannien helt enkelt har lämnat EU. Vilka slutsatser bör EU dra av detta? Och hur bör Sverige förhålla sig till Storbritannien inom EU?

Min personliga uppfattning är att Sverige nu måste ställa hårda krav inom ramen för EU om att Storbritannien ska få tillgång till EU:s inre marknad på ungefär samma villkor som i dag. Det finns naturligtvis detaljer, till exempel produktreglering, där lösningen måste bli att Storbritannien anpassar sig till EU. Men det är ju ett val som dom gjort genom att lämna unionen - då kan de inte verka för att förändra reglerna inom unionen.

Det vi till varje pris bör motsätta oss är onödiga handelshinder och rena hämndaktioner. Frihandel är ingen "uppoffring", utan ett utbyte som båda parter tjänar på. Det är löjligt att tala om att "... ta russinen ur kakan", eftersom någon först måste baka kakan.

EU kan komma att ta en annan väg än jag önskar och jag fruktar att unionen gör det. Om så sker bör Sverige vara berett att sätta hårt mot hårt. Vi måste fråga oss om vi kan vara med i en union som sluter sig inåt och som ser superstaten som ett mål som är överordnat ekonomiskt välstånd och frihandel. Vi är inte där i dag, men om vi en gång hamnar där måste vi vara beredda att göra som Storbritannien. Det är det enda sättet ett litet land kan påverka det självspelande piano som kallas EU.

Och vi måste inse att vårt problem inte är det brittiska folket. Vårt problem är de politiker som tvingat det brittiska folket att lämna EU.

Kommentarer