En seglivad myt
En seglivad myt är att många som nått tidsgränsen för sjukpenning - eller av andra skäl blivit av med sin sjukpenning - ofta tvingas söka försörjningsstöd. I sin mest extrema form handlar det om att försörjningsstödet och sjukförsäkringen är kommunicerande kärl - där minskningar av det ena motsvaras av ökningar av det andra.
Så är förstås inte fallet, vilket Anders Knape kan påvisa med hjälp av en aktstudie i tre kommuner.
"Det är cirka 10 procent som efter en utförsäkring från Försäkringskassan får ekonomiskt bistånd. Det finns inget som tyder på att studien inte är representativ för landet. Det innebär att kostnaden för den här gruppen är 100 miljoner, mindre än en procent av den totala kostnaden på nästan 12 miljarder som det ekonomiska biståndet årligen kostar. I de tre kommunerna varierar kostnaden från en procent till två promille."
Kan vi nu hoppas på att den här myten en gång för alla är avlivad? De nya sjukskrivningsreglerna har alltså inte lett till en stor ökning av socialbidragen.
Sedan finns en annan grupp - de nollklassade. Denna grupp har ingen sjukpenninggrundande inkomst alls och kan därför inte få sjukpenning. Nollklassning är en konsekvens av att vi i Sverige har ett socialförsäkringssystem och inte ett renodlat grundskydd.
Själv tycker jag att man kan diskutera om vi inte borde ha ett grundskydd i stället - kanske en negativ inkomstskatt. Men så länge vi inte har det tror jag vi får leva med att det finns personer som är nollklassade. Och ansvaret för dessa personer vilar på kommunerna.
Kommentarer