En seger för förnuftet
Noterar att amorteringskravet på en procent börjar gälla från första april nästa år. Det borde egentligen inte vara föremål för diskussion, vi har en situation där drivor av hushåll riskerar att försätta sig i knipa. Ändå motsätter sig oppositionen kravet. Varför?
Argumenten som framförs för att säga nej håller inte. Kravet leder inte till att unga får svårare att komma in på bostadsmarknaden, tvärtom. Kravet riskerar inte att förvärra en nedgång på bostadsmarknaden, då det snabbt blir irrelevant om bostadspriserna skulle falla. Allra märkligast är det nog att de två borgerliga partier som vill trappa ned ränteavdraget också säger nej.
Det finns bara en förklaring till att oppositionen motsätter sig kravet och det är att man inte förstått hur allvarlig situationen är.
Visst kan det te sig tacksamt att kritisera de förslag som regeringen lägger fram för att hantera en besvärlig situation. Men hur roligt är det att ta ansvar för situationen den dagen allt spårar ur?
På något märkligt sätt har vi kommit i ett läge då en amortering av ett lån betraktas som en kostnad för låntagaren. Blir då inte ett uteblivet lån detsamma som en förlust? Om jag avstår från att låna tio miljoner kronor - har jag då avstått från att få lägenheten som jag skulle kunnat ha köpt för de lånade pengarna gratis?
Detta är den absurda konsekvensen av nollränta. Om det inte kostar något att låna är alla lån som man inte tecknar uteblivna inkomster på motsvarande belopp.
Detta kan snabbt förändras. I ett alternativt ränteläge är alla lån som man har kostnader för något som är värt betydligt mindre än de samlade räntekostnaderna - alltså en utgift för något som saknar värde.
Det som avgör i vilken av dessa världar vi lever är en enda variabel. Denna variabel kallas räntan.
Kommentarer