En populist som är positiv till EU
Läser om Litauens nya premiärminister Saulius Skvernelis som, till skillnad från andra så kallat populistiska ledare, är EU-positiv. Saulis vill öka försvarsanslaget, trots att Litauen redan lägger två procent.
När Donald Trump kräver att Litauen och andra allierade uppfyller sina försvarsåtaganden talar inte Saulius, som så många andra, om svek. Han ser det som ett ganska rimligt krav på motprestation. Till skillnad från många av högerpopulisterna i EU är han kritisk till Rysslands agerande i Ukraina och Georgien. Det finns fler skillnader. I Litauen är invandringen till exempel ingen stor fråga - däremot utvandringen. Populister kommer inte stöpta i samma form. Skvernelis har en del gemensamt med Donald Trump, men ganska lite med Marine le Pen.
De svenska politikerna tror att vi i längden klarar oss med att lägga mindre än en procent av BNP på försvaret och jag undrar därför hur populism bör definieras? Är populism att lova saker som man inte kan infria? Att hävda att vi kan försvara Sverige med försvarsanslag på den nuvarande nivån är i så fall den renaste formen av populism. Saulius är populist på många områden, men när det gäller försvaret är han realist.
Populism finns i många former. Försvarspopulism, ekonomisk populism, miljöpopulism, vårdpopulism, skolpopulism. Vi talar sällan om populism när det är etablerade politiker som står för populismen. Populisterna är de som med ett förenklat budskap försöker ta röster från de etablerade politikerna.
Det slår mig att de nya populisternas framgångar i Europa är högst begränsade - trots allt. I Storbritannien sitter Theresa May på ett rekordstarkt mandat. I Frankrike ser det ut som om Alain Juppé - om han blir en av huvudkandidaterna - slår Marine le Pen med stor marginal. UKIP har i rätt stor utsträckning straffat ut sig genom att agera ... populistiskt. Populismen må ha tagit mark, men vi glömmer att en majoritet av befolkningen inte är populister. Populisterna kan endast vinna om ickepopulisterna låter dem göra det.
Det unika med dagens situation är inte populismen som sådan, utan att populisten Donald Trump tilläts vinna på walk-over och att en majoritet av britterna, efter många år i ett "ever closer Europe", fick nog. Men är det en seger för populismen? Många röstade nej för att de vill begränsa immigrationen, men inte alla. Många av de britter som röstade nej hade fullt legitima och ickepopulistiska skäl för att lämna unionen - skäl som inte hade vägt lika tungt om EU begränsat sin ambition att bestämma över sina medlemmar.
I Sverige är den drivande faktorn bakom att SD växer att Socialdemokraternas grepp om befolkningen lossnar - snarare än att svenskarna helt plötsligt skulle ha blivit populister och främlingsfientliga. SD växte sig starka med hjälp av arbetare som tidigare varit trogna socialdemokrater. Sedan fortsatte partiet att växa med hjälp av tidigare trogna moderater.
Ironiskt nog kan det ökande inflytandet för populister vara en följd av att vanliga människor börjar intressera sig för politik. Man gör helt enkelt medvetna informerade val baserat på preferenser. Väljare som tidigare slentrianmässigt röstat på så kallade arbetarpartier har via sociala medier och ökat utbyte med likasinnade fått upp ögonen för att riksdagsvalet är ett val mellan olika politiska partier och olika politiska program.
Dagens utmaningar ser emellertid annorlunda ut än gårdagens, vilket innebär att dagens populism inte ser ut som gårdagens. Man kan fnysa åt tanken om att stängda gränser skulle lösa våra ekonomiska problem, men hur verklighetsnära var det att tro på nittioprocentiga marginalskatter och ett förstatligat näringsliv? Och då talar vi om idéer som samlade nästan hälften av väljarna - inte bara 12,86 procent.
Jag vet inte vart allt detta tar vägen, men vi har en tendens att blåsa upp företeelser som inträffar i vår närtid. Jag vill hålla öppet för tanken att det alls inte är en populistisk våg som sveper över världen - mer en kris för auktoriteterna. Dessa auktoriteter består av allt från politiker till etablerade medier.
När människor som inte är vana vid att tänka själva börjar göra det - i stället för att förlita sig på auktoriteter - är det lätt hänt att det blir fel. Förr var principen "Far röstade på samma parti som farfar och det är också det parti som jag röstar på". Nu är principen "Jag röstar på det parti som verkar ha samma värderingar som jag själv och mina vänner". Att de politiska lösningar som framförs sedan vare sig är realistiska eller genomtänkta är en annan sak, men det är möjligen ett steg framåt att börja tro att man själv kan välja.
Kanske krävs det lite inkörning av systemet innan vi bytt ut folkrörelsesverige mot varumärkessverige. Huruvida demokratin kommer att fungera bättre i ett samhälle där vi låter politiska partier spegla våra värderingar än i ett samhälle där vi låter politiska partier representera vår klass och vår släkt är ännu en öppen fråga. Jag är inte övertygad om att det blir sämre.
Kommentarer