En nyliberal välfärdsstat
Att Sveriges ekonomiska försprång i Europa till stor del beror på avregleringar och stabila regelverk är ingen överraskning för mig. Inte heller att både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har medverkat i denna liberaliseringsprocess. Men kanske förvånar det övervintrade spillror av 68-vänstern, som alltjämt betraktar Sverige som en halvsocialistisk välfärdsstat?
Men det är vi inte, som sagt. Förvisso kanaliseras stora delar av vår bruttonationalprodukt via Anders Borg, men pengarna kommer tillbaka i form av välfärdscheckar som vi kan använda för att köpa utbildning till barnen, primärvård, äldreomsorg eller barnomsorg. Ytterligare en del av skatten kommer tillbaka som barnbidrag, bostadsbidrag, arbetslöshetsersättning eller sjukförmåner.
Även om en ganska stor andel av inkomsten tar denna omväg kan vi konstatera att rörelsefriheten är desto större när de öronmärkta pengarna väl kommer tillbaka. Sverige är unikt - en välfärdsstat där medborgarna själva i stor utsträckning bestämmer hur välfärden ska se ut.
Och med hög sannolikhet kommer friheten med tiden att bli allt större. I dag levereras mindre än 20 procent av välfärdstjänsterna av privata och ideella aktörer, även om valfrihet tillämpas på allt fler områden. Personligen är jag övertygad om att denna andel kommer att överstiga hälften inom en inte alltför avlägsen framtid.
Kommentarer