Ett nytt slags valuta som skapar institutionell konkurrens
Läser en uppsats med titeln Private electronic money, fiat money and the micropayment systems och konstaterar att det håller på att uppstå en helt ny form av pengar. Det är lätt att vid första anblicken tro att den här formen av privata valutor, mikrobetalningssystem, inte är så mycket mer än de presentkort och bonussystem som utfärdas av vissa privata företag. Ta ett bonuskort på SAS, där bonuspoängen kan användas för flygresor eller tid i loungen. Poängen är inte direkt konverterbara mot andra valutor, men kan ändå sägas ha en växelkurs i förhållande till dessa valutor då resenärer ibland har ett val mellan att få behålla kronor (ibland arbetsgivarens kronor) och att få poäng.
Tänk er sedan att SAS bonuskunder kan handla varor med varandra och använda poängen som betalningsmedel. Kanske finns det även möjlighet att köpa andra varor i särskilda butiker. Inget konstigt med det. Men tänk sedan att ekonomin där bonuspoängen används blir större än hela flygbolagets omsättning. BNP för bonusekonomin kanske växer sig större än BNP för ett litet land som Sverige. Tänk er att det uppstår företag som redovisar i bonusvalutan, men som inte går att entydigt placera i något enskilt land eftersom de inte har någon fysisk hemvist.
Då har vi ett helt nytt ekonomiskt system, med egna lagar som på viktiga punkter skiljer sig från de ekonomiska lagar som styr vanliga ekonomier. I en vanlig ekonomi - som den svenska - är det svårt att tillämpa en teoretiskt optimal penningpolitik, till exempel Davidsons regel. Davidsons regel säger att penningmängden bör öka i takt med den nominella tillväxten, eftersom prisnivån enligt kvantitetsteorin kan uttryckas som P=MV/T, där P är prisnivån, M är penningmängden, T är transaktionsvolymen och V är pengarnas omloppshastighet.
I en vanlig ekonomi observeras variablerna V och T med fördröjning, samtidigt som förekomsten av banker gör att vi inte med säkerhet kan mäta M. Vi känner visserligen till den monetära basen, men vi vet inte hur mycket bankernas utlåning påverkar penningmängden. Osäkerheten är så stor att det är svårt att ens kunna påstå att centralbanken styr utvecklingen - snarare puffar man systemet i lite olika riktning beroende på vilket håll man tror att ekonomin för tillfället är på väg.
Denna vanliga ekonomi kan ställas i kontrast till bonusekonomin, där SAS registrerar varje inköp som görs för poäng. Flygbolaget vet vad som har köpts (T), till vilket pris det har köpts (P), hur många transaktioner som gjorts (V) och hur mycket pengar som finns i ekonomin (M). Datorer kan på millisekunder räkna ut exakt hur mycket pengar som behövs för att hålla ekonomin i balans och undvika konjunktursvängningar. Även i ett sådant system kan en real förändring tvinga de ekonomiska agenterna att tänka om, men den monetära faktorn bakom konjunktursvängningar kommer att helt ha eliminerats.
Varför är det här tänkta monetära systemet intressant? Jo, jag tror att den här typen av slutna ekonomier kan komma att uppstå i takt med att virtuella världar blir vanligare. Säg att villkoret för att genomföra transaktioner i den virtuella världen Virtum är att alla transaktioner genomförs i en speciell valuta Vira. Personer som vistas och umgås i denna värld kommer att ha ett tillgodohavande på ett konto som kan användas för handel. Handel i denna valuta är avgiftsfri, men det kostar en procent av det inväxlade beloppet, eller en minimisumma på 20 kronor, att växla till sig Vira.
Infrastrukturen i världen Virtum finansieras i princip med växlingsavgifterna och räntan på pengarna som investeras i Vira. När ekonomin växer kommer Virtum att dra in pengar som kan användas för att förbättra infrastrukturen och för att marknadsföra världen så att allt fler användare dyker upp och ytterligare ökar Virtums BNP.
Tänk er att Virtum har 10 000 invånare som i snitt allokerar en procent av sin ekonomiska aktivitet till Virtum. Vad händer om antalet användare helt plötsligt ökar till 100 000, som i snitt allokerar två procent av sin ekonomiska aktivitet till Virtum? BNP kommer att öka 20 gånger och Virtum kommer att tvingas öka penningmängden med flera tusen procent. Om växelkursen mellan kronor och Vira är ungefär ett till ett och Virtum ursprungligen säljer Vira till denna kurs kommer världen att snabbt bli mycket rik när antalet användare ökar.
Kursen för inväxling får efter hand anpassas så att penningmängden ökar i takt med nominell BNP. Man kan likna det vid Riksbankens räntetrappa, men det är i detta fall priset på nya pengar som justeras för att hålla prisökningarna på, säg, två procent årligen. Observera att detta mål rör konsumentprisindex i den virtuella världen och därför inte nödvändigtvis implicerar en fast växelkurs mot någon annan valuta.
Virtum kan för att minska osäkerheten deponera pengarna och garantera användarna återbetalning av det nominella belopp man investerat i den valuta som användaren använt för att köpa Vira. Beloppet återbetalas efter ett år, men om användaren inte utnyttjar sin option att få tillbaka pengarna (vilket man sannolikt inte gör om det gått bra för Virtum) kommer pengarna att stå kvar i Vira.
Virtum kan under tiden tillgodogöra sig ränta på pengarna (lite beroende på räntan i den valuta som använts vid köpet) och har dessutom en möjlig uppsida om antalet användare ökar. Eftersom det är Virtum som tillgodogör sig hela vinsten av att världen expanderar undviker man den effekt som drabbar Bitcoin när antalet användare och Bitcoin-BNP ökar - att valutan stärks på ett okontrollerat sätt och lockar till sig spekulanter.
Vissa skulle tro att det här är ett kedjebrev, men ett kedjebrev bygger på att användarna investerar i en tillgång för att tillgodogöra sig vinster när andra användare ansluter sig. Virtum är något helt annat - en elektronisk valuta vars värde ökar i en bestämd takt och som samtidigt bidrar till att finansiera den värld där valutan används. Den här typen av valutor har helt andra egenskaper än vanliga kryptovalutor, men kan i likhet med Bitcoin bygga på blockkedjeteknik för att verifiera enskilda transaktioner.
Vi har här en helt ny form av institutionell konkurrens där sociala miljöer - låt oss kalla dem virtuella världar - kan konkurrera med varandra genom att investera i kollektiva nyttigheter. Det liknar lite den institutionella konkurrens som i dag pågår mellan länder, med skillnaden att migrationen mellan världarna är helt fri. De virtuella världarna kan själva välja konkurrensmedel; som tekniska lösningar, vilka medborgare man attraherar och kvaliteten på de kollektiva nyttigheter (till exempel utbildning) som tillhandahålls i världarna. På köpet får man ett penningsystem med en stabilitet som de territoriella staternas saknar.
När den första aktören knäcker koden för att få sådana här världar att växa kommer processen att vara svårstoppad. Om nu inte de aktörer som riskerar att bli utkonkurrerade (läs: nationalstaterna) försöker hindra utvecklingen med förbud eller konfiskatoriska skatter.
Kommentarer