En kontrafaktisk analys av bankerna
Swedbanks utlåning till privatpersoner uppgick den 31 mars 2017 till 790 miljarder kronor. Ytterligare 150 miljarder har lånats ut till bostadsrättsföreningar. Endast 517 miljarder har lånats ut till företag.
Det kontrafaktiska i min analys handlar om vad som skulle ha hänt om Swedbank hade avstått från att låna ut 940 miljarder kronor till hushållen för att köpa bostäder. Skulle vi haft ett bättre eller ett sämre samhälle? Med andra ord - gör banken någon egentlig nytta?
Till att börja med får vi konstatera att merparten av utlåningen avser köp av befintliga bostäder. Om lånen inte hade beviljats skulle köparna inte ha kunnat betala lika mycket för bostäderna och priserna skulle ha varit lägre.
En annan effekt är att det hade varit mindre lönsamt att bygga nya bostäder. Men hur mycket mindre lönsamt? Tja, det beror också på vad marken där bostäderna byggs kostar. Och priset på marken beror i sin tur på vad byggföretagen kan ta betalt av köparna.
Markutbudet är förhållandevis oelastiskt, vilket innebär att vinstmarginalen inte ökar i takt med att priserna stiger. Rent generellt är höga bostadspriser därför inte en förutsättning för att det ska vara lönsamt att bygga - det byggdes i Stockholm även när bostadspriserna var en bråkdelen av vad de är i dag. Utlåningsverksamheten bidrar i sig till BNP. En icke föraktlig del av bankens anställda ägnar sig åt att förmedla och administrera lån. Men är verksamheten samhällsnyttig i ordets egentliga bemärkelse? Det senare är mer tveksamt, vilket för övrigt gäller all nollsummeverksamhet.
I nationalekonomisk teori får vi lära oss att ekonomin i allmän jämvikt och perfekt konkurrens är effektiv - i meningen att det inte genom att omallokera resurserna går att öka den totala samhällsnyttan (första välfärdsteoremet). Men gäller detta teorem om marknaden snedvrids genom att bankerna tillåts skapa pengar genom utlåning och inlåning?
När en bankkund initierar skuldsättning bokförs tillgångar och skulder simultant genom en knapptryckning. Tillgången på bankkontot (inlåningen) som uppstått används för att köpa en lägenhet. Betalningen som säljaren får bokförs senare på ett annat bankkonto - kanske i samma bank. Med reservation för att köparen kanske löser ett gammalt lån har pengar nu skapats ur tomma intet.
Riksbankens expansiva penningpolitik - som avser att skapa inflation - har därför i stället skapat ökat efterfrågan på en mycket specifik vara - bostäder.
Skälet till att efterfrågan ökar är att människor föredrar att äga bra pengar. I valet mellan kontanter (dåliga pengar) och bostäder (bra pengar) väljer man de senare. Riksbanken lyckas verkligen skapa inflation, men bara i relativa termer - man minskar värdet på pengarna i termer av bostadsyta.
Tesen om att en ökad penningmängd skulle kunna öka den allmänna inflationen bygger på att medborgarnas förmögenhet är denominerad i kronor och att de upplever sig som rikare när lägenhetspriserna stiger. Men om medborgarna i stället mäter sin rikedom i termer av långsiktig konsumtionsförmåga är det inte säkert att de ser sig som mer förmögna när priserna stiger - särskilt som banken egentligen äger bostaden. Frågan är mer - hur mycket får jag kvar när räntan på min lägenhet stiger om några år? Och kanske än viktigare, för dem som ännu inte har någon bostad, hur mycket måste jag spara för att om några år ha råd att betala insatsen till en lägenhet? Det är därför inte självklart att husprisinflation påverkar konsumtionsbenägenheten positivt. Den senare gruppen torde dessutom vara mer känslig för förändringar av den permanenta inkomsten än den förra.
Så är det över huvud taget positivt för ekonomin att hushållen äger sin bostad och tillämpar kvadratmetermyntfot? Man bör nog inte utesluta att penningpolitiken skulle ha varit mer effektiv och de ekonomiska fluktuationerna mindre om hushållen sparat i något annat än bostäder. I så fall gör utlåningen på 940 miljarder sannolikt mer skada än nytta för samhällsekonomin. Vilket leder oss till slutsatsen att Swedbank inte gör så stor nytta över huvud taget.
Kommentarer