En hård eller mjuk valutaunion?
Eurokrisen har många dimensioner. Tycker DN och Peter Wolodarski har tagit ett viktigt steg genom att förstå eurokrisens ursprung - den plötsliga räntechock som inträdet i valutaunionen orsakade. Men att man är enig om orsakerna innebär inte att man är enig om lösningarna.
Anders Borg och Peter Wolodarski är två bra exempel på det. Borg menar att det är bättre att hålla hårt på regelverket, även om detta kan leda till att någon eller några euromedlemmar lämnar unionen. Wolodarski är mer inne på den franska linjen, med euroobligationer och eftergifter till GIIPS.
Även om Borg tillhör den skara som inte förutsåg eurokrisen (eller i alla fall, som anställd av Moderaterna, inte ville poängtera riskerna alltför tydligt) är jag övertygad om att den tyska linjen är den enda möjliga och att Borgs analys är den korrekta. Det kan till och med vara så att vi hade haft en betydligt bättre situation i dag om vi från början följt en hård linje - helt utan räddningspaket.
Minns att Anders Borg mot slutet av 1990-talet förfäktade uppfattningen att Sverige borde gå med i euron, men bara om Grekland, Spanien och Italien stannade utanför. Och kanske blir det så nu, fast vägen dit blir betydligt mer omständlig.
Den franska linjen, däremot, är ingen lösning. Den bygger på förnekelse av ekonomiska realiteter. Det är inte mindre smärtsamt att dra bort ett plåster långsamt. Och en modell där GIIPS tar makten över den ekonomiska politiken i Europa kommer i förlängningen bara att leda till att hela EU blir som Grekland. Och det var väl ändå inte syftet med euron?
Kommentarer