En dynamisk syn på sjukfrånvaron
Ägnar söndagen åt att söka litteratur som behandlar samspelet mellan sjukfrånvaron, ersättningsnivåer och regelverk. Det har bedrivits en del forskning om den exceptionella ökningen av sjukfrånvaron under slutet av 90-talet. Ibland har forskningen fokuserat på situationen på arbetsplatserna och försökt härleda ökningen till en förändrad arbetsorganisation. Det spåret har vanligen följts av sociologer och statsvetare. Sedan finns det nationalekonomer som i regel studerat samspelet mellan ersättningsnivåer och frånvaro.
Den här forskningen säger förstås något om bakgrunden till utvecklingen, men för att förklara att långtidsfrånvaron ökar med 300 procent på fem år krävs betydligt mer. Sådana saker inträffar vanligen inte bara av en slump, utan det brukar finnas en underliggande förklaring.
Problemet med sociologernas förklaring är att sjukfrånvaron nu gått ner lika mycket som den gick upp under 90-talet. är förklaringen då att arbetsmiljön har blivit så mycket bättre nu än den var mot slutet av 90-talet? Nja, snarare har väl kraven i många avseenden ökat ytterligare. Antalet arbeten som inte kräver yrkesutbildning kan räknas på ena handens fingrar. Och numera måste man närmast vara akademiker för att jobba på Samhall.
Problemet med den nationalekonomiska förklaringen är en annan. Visserligen finns ett starkt och signifikant samband mellan sjukfrånvaron och ersättningsnivåerna. Men även om t-värdet är högt innebär det inte att R² är stort. Uttryckt på icke-ekonomspråk: Att det finns ett samband innebär inte att just detta samband är den viktigaste förklaringen till utvecklingen.
Socialdemokraterna brukade peka på att sjukfrånvaron började sjunka redan innan Alliansen trädde till. Och även om jag mycket motvilligt erkände detta när jag jobbade på regeringskansliet måste jag nog ge dem rätt. Utvecklingen vände 2004, strax efter den hårt kritiserade lagförändring som gjorde det obligatoriskt för Försäkringskassan att pröva överflyttning till förtidspension innan ett års sjukskrivning.
Denna förändring fick flera effekter för långtidssjukskrivna som övergick från sjukpenning till sjukersättning.
1) Ersättningen sjönk från 80 procent till 64 procent. Men eftersom de flesta som beviljades sjukersättning hade tilläggsförsäkringar via avtal både före och efter övergången var minskningen snarare från 90 till 80 procent. Fast tar man också hänsyn till att antagandeinkomsten i genomsnitt är fem procentenheter högre än den sjukpenninggrundande inkomsten krymper skillnaden till bara fem procentenheter. Taket i sjukpenningen är visserligen knappt 20 000 kronor, medan sjukersättningen ger 16 800 kronor. De flesta har dock avtalsförsäkringar som kompenserar över dessa tak.
2) För personer med låga inkomster ger sjukersättningen rätt att söka bostadstillägg, vilket inte är fallet med sjukpenning. Det räcker med att ha sjukersättning på 25 procent för att ha rätt till maximalt 5 000 kronor i bostadstillägg varje månad.
3) Sjukpenningen indexeras efter löneutvecklingen (för anställda), vilket innebär att långtidssjukskrivna alltid följer utvecklingen för arbetande. Sjukersättningen indexeras däremot bara efter inflationen, vilket innebär att personer med förtidspension tappar några procent i förhållande till arbetande varje år. Speciellt stor blir skillnaden vid hög tillväxt.
Av punkterna 1 och 2 framgår att den reala ersättningen inte förändrades speciellt mycket vid övergången från sjukpenning till sjukersättning. Men ändå sker trendbrottet tydligt år 2004 och det är svårt att koppla det till någon speciell konjunkturell situation. Det ekonomiska läget var tämligen normalt.
Den faktor som kan vara underskattad i analysen är den tredje. övergången från sjukpenning till sjukersättning ger upphov till successiv inkomstförsämring på mellan två och tre procent per år. Det kan tyckas lite sett över ett enskilt år, men innebär mellan tummen och pekfingret en halvering av inkomstnivån på 25 år.
För någon som har en inkomst på 20 000 kronor i månaden rör det sig förstås om en ganska substantiell förändring. Garantinivån i sjukersättningen ligger på knappt 9 000 kronor i månaden före skatt och genomsnittsersättningen är drygt 12 000 kronor.
Med det nya regelverket 2004 kunde långtidssjukskrivna alltså se fram emot en ständigt sjunkande levnadsstandard, vilket kan ha förändrat framtidsutsikterna för personer i riskzonen för permanent utanförskap. I stället för en inkomstnivå på i stort sett dagens och en option att när som helst återuppta sitt gamla arbete hamnade man i en nedåtgående ekonomisk spiral och en påtaglig risk för uppsägning. Beviljande av permanent sjukersättning var i sig ett giltigt skäl för uppsägning.
I alla andra ekonomiska sammanhang brukar man anta att enskilda individer är ekonomiskt rationella och framåtblickande. Detta antagande är mindre vanligt vid analysen av sjukskrivningar och utanförskap. En förklaring kan ju vara att det brukar sluta i avancerade uppsatser med dynamisk programmering och Bellmanekvationer som ingen ändå läser.
Inte desto mindre tror jag att det dynamiska perspektivet måste in i analysen på något sätt. Om det är så att framtidsutsikterna spelar roll för individerna (vilket är standardantagandet i ekonomisk analys) borde situationen för dagens långtidssjukskrivna ha betydelse för inflödet i sjukskrivning. Det är nämligen en sak att uppleva att man har en option att stå utanför arbetsmarknaden en kortare eller längre period, det är en helt annan sak att aktivt och medvetet ta steget till en tillvaro med livsvarigt lägre inkomst och förlorad anställning.
När Alliansen trädde till 2006 var korttidssjukfrånvaron alltjämt sjunkande, men minskningstakten var inte speciellt hög. Det var först efter att sjukförsäkringsreformen hade presenterats på DN-debatt som man kunde se en påtaglig ökning av minskningstakten. Och eftersom den mediala diskussionen i huvudsak handlade om restriktioner och begränsningar är det inte omöjligt att diskussionen ytterligare påverkade förväntningarna för personer i riskzonen för långvarigt utanförskap.
Även regelförändringarna i sig har säkert haft betydelse. Speciellt tror jag att principen om att arbetsförmågan ska prövas mot hela arbetsmarknaden inom ett år är viktig. Detta tvingar nämligen fram ett aktivt beslut av alla inblandade och förändrar de förväntade framtida inkomsterna. Medan valet tidigare stod mellan långtidssjukskrivning med en option att återvända till sitt gamla arbete och sin gamla lön, står valet numera mellan långtidssjukskrivning med en option att söka ett annat arbete till en lägre lön. I den senare kalkylen kan det förstås ingå ett eventuellt avgångsvederlag (eftersom LAS inte har någon direkt koppling till sjukpenningreglerna), men det beror förstås på hur aktivt den anställdes fackliga organisation arbetar.
Den bortre parentesen vid 2,5 år kan också ha viss betydelse, men jag tror att dess effekt är ganska överskattad. Skälet är att endast 8 000 personer per år numera når fram till denna tidpunkt. Som åtgärd för att minska sjukfrånvaron ter sig gränsen därför lite som lök på laxen. Och om syftet är att människor ska komma tillbaka till arbetsmarknaden genomförs insatserna förmodligen alldeles för sent.
Jag tror vi måste erkänna att individerna själva alltid kommer att ha ett stort inflytande på om de kommer att bedömas som för sjuka för att arbeta. Det finns inget objektivt sätt att bedöma arbetsförmåga. Men även om det hade funnits har Försäkringskassan inte tid att undersöka alla sjukpenningärenden i detalj. Dessutom går det inte att övertala människor om att de borde känna sig mer friska än de faktiskt gör. Kropp och själ hör ihop.
Men tillbaka till sakfrågan, för nu är utskriften på uppsatsen som jag skulle läsa klar. Den är skriven av David H Autor och Mark G Duggan och heter The rise in disability rolls and the decline in unemployment (2003). Den handlar om hur ökade förtidspensioneringar i USA gjorde det möjligt att dölja en hög arbetslöshet (känns det igen). Intressant nog utgår författarna från just ett sådant dynamiskt synsätt som jag skissar på här. Så jag får kanske återkomma om några timmar.
... några timmar senare ...
Och jodå, det är en mycket intressant och välskriven uppsats, utan alltför många matematiska trapetskonster. Noterar för övrigt att andelen förtidspensionärer i USA uppgår till 3,1 procent av befolkningen. I Sverige kommer antalet förtidspensionärer om fyra år att ligga på 2,8 procent, enligt Försäkringskassans prognos. Det är faktiskt lite intressant. Vi passerar Europasnittet med bred marginal och korsar nu Atlanten. Det kommer att ha hänt en del på åtta år med Alliansen. Från världens sjukaste folk till världens friskaste.
Kommentarer