Den hälsosamme ekonomisten

EMU i återvändsgränd

I dag fortsätter eurorysaren. Ekonomen Carlo Favero förklarar här på ett pedagogiskt sätt hur euron har skapat de ekonomiska problemen i Europa.

“The existence of a common currency has prevented the emerging growth differentials from being compensated by exchange-rate movements and therefore countries with more severe fiscal sustainability problems are now experiencing higher unit labour costs and loss in competitiveness that makes the prospects for stabilisation of their public deficits and debt even bleaker. High long-term yields negatively affect consumption and investment, and those countries who are in the highest need of growth to help fiscal stabilisation are those most penalised by the current situation. As a matter of fact, growth differentials have emerged between Germany and the rest of Europe that are particularly sizeable for the high-yield countries.“

Att till och med Italien dras med i krisen är ett tecken på att det inte handlar om något tillfälligt konjunkturellt fenomen, utan ett grundläggande systemfel. Marknaden observerar dynamiken i eurosystemet och förväntar sig därför låg tillväxt i Italien.

Eftersom tillväxt är en förutsättning för att Italien ska kunna finansiera sin relativt stora statsskuld oroas marknaden, vilket ger upphov till högre räntor. Högre räntor försämrar förutsättningarna för tillväxt ytterligare och gör det nödvändigt att spara. Detta drabbar konsumtionen och trycker ner ekonomin ännu mer.

Inte ens de skarpaste kritikerna av den gemensamma valutan förväntade sig att det skulle gå riktigt så här illa. Men kanske borde man ha gjort det? Om Knut Wicksell haft större inflytande på samtida ekonomisk teori och John Maynard Keynes mindre skulle utvecklingen inte ha tagit ekonomvärlden på sängen.

Trots allt handlar haveriet för EMU om avvikelser mellan den faktiska och den naturliga räntan. Och den naturliga räntan hade en central roll i Knut Wicksells och David Davidsons teorier från början av förra seklet. Det andra stora misstaget, som har förblindat ekonomerna, är antagandet om att staters skulder är riskfria. Antagandet är grundläggande i finansiell teori, men stämmer förstås bara i “normala“ situationer. När anden väl har sluppit ur flaskan gäller helt andra regler.

Det som talar för ett totalt sammanbrott för EMU är just svårigheten att stoppa tillbaka anden. Inte ens en fullständig skuldavskrivning skulle återställa läget till det som rådde före 2008. Förväntningarna om att Grekland åter ska missköta sig lär nämligen öka – inte minska – efter en skuldavskrivning. Och i så fall kommer räntedifferentialen gentemot Tyskland att bestå.

DN SvD1 SvD2 VA1 VA2 E24a E24b Av SvT SR JS Ex

Kommentarer