EMU blev struts
Två tyska ekonomer skriver på SVD Brännpunkt om värdet av ett ordnat insolvensförfarande inom EU. Själv tycker jag det verkar sent påkommet. Varför insåg man inte redan från början att det inte skulle fungera med en gemensam ränta i euroområdet?
Vad ekonomerna nu tänker sig är räntor som anpassas efter risken för insolvens i de enskilda EMU-länderna. Och det är väl bra, men jag tvivlar på att det räcker. Räntan bör också anpassas efter asymmetriska chocker, tillväxt och andra faktorer.
EMU-krisen bottnar ytterst i att marknaden trodde projektet skulle lyckas och därför bortsåg från vanliga säkerhetsmarginaler. Eftersom marknadsaktörerna trodde på EMU och politikernas löften förbisåg de den inbyggda kreditrisken.
Lätt ironiskt att det var marknadens tilltro till EMU som stjälpte valutaunionen. Om marknaden inte hade haft förtroende för EMU skulle projektet kanske ha lyckats?
Nu handlar det om att tänka om. Det här med gemensam ränta var nog inte så bra och det här med symmetrisk penningpolitik har man fått ge upp. Förhoppningsvis kommer väl ekonomerna småningom fram till att det här med EMU inte heller var en så bra idé.
Att i dag ändra EMU är att ändra kontraktsvillkor i efterhand. Som när man höjer momsen i Frankrike och därmed löser alla Iphonekunder från deras åtaganden. även i fallet EMU handlar det om brutna kontrakt. Vi trodde vi köpte en EMU, men det som levererades var en struts.
Kommentarer