Du ska ta ledningen och makten
Funderar över samtiden. Vi står inför en lång rad hot. Kärnvapenkrig, antibiotikaresistens, meteoritnedslag, viruspandemier. Men det är ett hot som mer än andra används som språngbräda för personer som vill ta ledningen och makten.
Tänker naturligtvis på Johan Rockström som menar att politikerna bör reglera sockerhalten i maten - för att detta är en viktig del om vi ska kunna uppfylla Parisavtalet. Sådan är mänskligheten - vi kan bara fokusera på ett hot åt gången. Och förmågan att identifiera det viktigaste hotet mot gruppen är avgörande för vem som tar ledningen och makten.
I ett litet samhälle, ett jägarsamhälle, är förmågan att identifiera hot och möjligheter och att samla gruppen för att möta hotet en viktig egenskap. Den är så viktig att de processer som sållat ut ledare i den lilla gruppen även fungerar i öppna samhällen, ytterst i samhällen som består av miljarder människor.
Benägenheten att följa ledare som pekar ut faror och möjligheter har varit både till gagn och onytta för mänskligheten. Winston Churchills förmåga att samla västvärlden mot det nazistiska hotet var avgörande för att vi i dag lever i demokratier. Samtidigt var Adolf Hitlers förmåga att samla det tyska folket mot judarna och andra minoriteter det problem som Churchill stod inför.
Kollektivismen kan vara god eller ond och det är inte alltid självklart att goda syften automatiskt leder till goda kollektiva handlingar. Vi har haft tur i och med att de rätta värdena segrat, men det kunde lika gärna ha varit tvärtom.
Tanken att vi behöver en stark ledare för att lotsa oss förbi klimathotet implicerar att ledaren även ska ha makt över dagliga beslut. Som hur mycket socker vi konsumerar, om vi äter kött eller inte, om vi flyger till Kanarieöarna. Alla dessa beslut som i en marknadsekonomi normalt fattas av individer ska överprövas av en klimatdomstol.
Ska vi möta en militär fiende är den hierarkiska strukturen väl lämpad. Men ska vi hitta ett sätt att möta de många olika hot som mänskligheten står inför finns det en fara med att fokusera på fienden med stort "F". Risken är uppenbar att vi kämpar mot väderkvarnar, medan de verkliga hoten obemärkt växer till.
För tillfället ökar den globala medeltemperaturen med 0,13 grader per decennium. Fortsätter det i den takten kommer temperaturen vara en grad högre år 2100 än i dag. Om vi nu bortser från att vi inte vet om ökningen kommer att fortsätta ter det sig orimligt att lägga all energi på ett hot som inte är avgörande för mänsklighetens överlevnad. Nästan alla bedömare är eniga om att jorden överlever en höjning med en grad - från 15 grader till 16 grader - som inte skulle vara avgörande för mänskligheten.
Men även om koldioxiden skulle ha en helt avgörande roll är det inte Europa och USA som är problemets kärna. Ökningen av koldioxidutsläppen i Asien bara de senaste tio åren motsvarar USA:s samlade utsläpp.
Kina och Japan har utvecklat teknik för ren kolkraft och räknar med att bygga 2 000 kolkraftverk de kommande åren. Indien planerar för ytterligare några tusen. Vi kan naturligtvis minska vår sockerkonsumtion i Sverige, men det har föga betydelse för klimatet. Bryr sig då inte Kina och de andra länderna om koldioxidhotet? Jo, men det finns andra mål som är högre prioriterade. Det är lite som när fredsrörelsen under 1970-talet verkade för att skrota kärnvapnen - men glömde den lilla detaljen att en stor del av kärnvapnen fanns i det gamla östblocket, riktade mot oss.
Som jag påpekat tidigare är tekniken det enda instrument vi har för att möta koldioxidhotet - om det nu är ett hot. Ny teknik gör det olönsamt för Kina och Indien att bygga alla dessa nya kolkraftverk som planeras. Om vi vill hantera problemet med global uppvärmning handlar det alltså inte om vår konsumtion, utan om vad som händer i andra delar av världen.
Så varför har fokus kommit att hamna där det nu ligger? Min förklaring är att det handlar om ledarskap. Vi har idenitifierat ett hot och oron för hotet har i sin tur skapat en marknad för symboliska åtgärder. Precis som i det gamla stamsamhället träder ledare fram och säger sig ha sanningen. Lösningen, menar de, är att vi offrar delar av vår bekvämlighet. Genom att äta ekologiskt, avstå från kött och låta bli att flyga blir vi en del av en kollektiv rörelse för bättre miljö.
Problemet är bara att det inte fungerar, helt enkelt därför att det inte är vi som står för ökningen av koldioxidutsläppen. Självspäkelsen är ungefär lika effektiv som när kineserna skyllde solförmörkelser på den solätande draken och förde en massa väsen för att skrämma den. Det fungerade varje gång.
Teorin om den globala uppvärmningen har gett upphov till en miljardindustri. Företag och enskilda kan signalera ansvar och delaktighet genom att vidta symboliska åtgärder. Andra rangens forskare blir superstjärnor genom att inta de mest extrema uppfattningarna om vad vi borde göra. Åttiosju så kallade influencers skriver debattartiklar om att politikerna måste bortse från vad folket tycker och göra det rätta. Kändismeterologer förespråkar klimatdiktatur.
Under tiden verkar fysikens lagar på klimatet på samma sätt som alltid. Kina, Indien och Japan fortsätter bygga kolkraftverk. Miljarder slösas på att skrämma bort draken som slukat solen, medan de andra hoten mot mänskligheten går under radarn. Kärnvapenkrig, antibiotikaresistens, meteoritnedslag och viruspandemier. Inte för att hoten är mindre, utan därför att det ännu inte uppstått ett ekosystem kring dessa frågor på samma sätt som kring den globala uppvärmningen.
Själv tycker jag mest synd om dem som investerat alla sina besparingar i klimatindustrin om och när det visar sig att jordens medeltemperatur i själva verket är på väg att sjunka.
Kommentarer