Drönare visar att ekonomisk riskteori har vissa brister
Har nyligen blivit med drönare. Ni vet en sådan där radiostyrd apparat med propellrar som kan användas för att fotografera saker från luften. Varför någon skulle vilja ha kamera på sin drönare förstår jag inte riktigt, då det är strikt förbjudet att fotografera saker från luften och sedan publicera bilderna. Men nu ingår kameran trots allt i paketet.
Om det skulle dyka upp någon bild på bloggen som ser ut som om den är tagen med drönare ska jag meddela att så naturligtvis inte är fallet. Det finns väldigt långa selfiesticks som man kan köpa också.
Nåväl, exemplet drönare får mig att tänka på en brist i nationalekonomisk teori som är rätt intressant. Med drönaren kan man köpa till en försäkring om den skulle gå i backen. Försäkringen kostar 1 000 kronor för ett år och har 1 000 kronor i självrisk. Inte speciellt billigt förstås, men rätt många drönare kraschar säkert. Kanske inte en på sju, men inte så långt därifrån.
Köpte jag försäkring? Ja, givetvis. Ett billigt pris för att lugna nerverna. Vem vill flyga med en fjortontusenkronorsdrönare och veta att ett felaktigt spakutslag kan kosta 14 000 kronor.
Enligt ekonomisk teori borde jag inte ha köpt försäkring. Om en krasch hade varit helt slumpmässig med risken en på femton har jag råd att stå för utgiften om olyckan är framme. Jag har ju för allt i världen rörlig boränta, så varför skulle jag inte kunna klara av en slumpmässig utgift på 14 000?
Det intressanta är att det man betalar för när man tar försäkringen inte är riskutjämning, utan moral hazard. Jo, ni vet den där negativa bieffekten som uppstår när man har en försäkring - att man blir mer oförsiktig än om man hade haft hela kostnadsansvaret. Enligt ekonomisk teori är moral hazard bara något negativt som leder till lägre samhällsnytta. I verkligheten är moral hazard det enda skälet till att man försäkrar en drönare för 14 000.
En drönare där man riskerar att få betala 1 000 kronor i självrisk om man kraschar är helt enkelt en annan produkt än en drönare där man måste stå för hela kostnaden på 14 000. Även om det givetvis är jobbigt om den havererar är det inte fullt så jobbigt som att förlora 14 000.
Har svårt att tro att inte någon har försökt modellera den psykologiska nyttan av att kunna kosta på sig moral hazard, till exempel Daniel Kahneman. Det intressanta är att denna nytta kanske är det helt dominerande skälet till att vi tecknar försäkringar och då handlar det inte längre om något nischfenomen som kan publiceras i en tidskrift om ekonomisk psykologi, utan om en grundläggande drivkraft.
Tänk om det gäller på fler områden än för drönare? Försäkringar mot arbetslöshet, sjukdom, trafikolyckor - ja allt mänskligt handlande styrs möjligen av efterfrågan på moral hazard. Och här har vi med olika smarta metoder försökt eliminera moral hazard när detta är tjänsten som vi efterfrågar. Moral hazard är månne en variabel som bör optimeras snarare än minimeras.
Jag stannar här för tillfället. Nästa steg blir att fundera över om själva välfärdsstaten delvis kan förklaras och motiveras bara med hjälp av efterfrågan på moral hazard. Säkert finns det som sagt någon som funderat över detta tidigare, men det är faktiskt första gången som tanken har fallit mig in.
Kommentarer