Den hälsosamme ekonomisten

Donationerna och maffiastaten

Både republikaner och demokrater i USA lever på donationer. Privatpersoner, företag och organisationer donerar pengar till de politiska partierna och pengarna används för att finansiera kandidaternas valrörelser. Så har det varit under många år, men i takt med att det blir lättare att klassificera och kategorisera donationerna via informationsteknik står det allt mer klart att det handlar om beskyddarpengar.

Det är inte så många som vill använda den här terminologin, då det i så fall blir alltför uppenbart att den demokratiska stat som vi tillbedjer - i moraliskt hänseende - avviker ringa från den företeelse som vi i andra sammanhang kallar "organiserad brottlighet".

Skillnaden mellan brottslingarna och politikerna är i princip att de som donerar till politiska partier antas göra det av ideella skäl, medan de som donerar till maffian antas göra det för att få beskydd. "Trevlig liten restaurang ni har där, vore tråkigt om den skulle brinna upp."

I praktiken är skillnaden inte fullt så tydlig. Många organisationer och privatpersoner donerar till både republikaner och demokrater. Det kan alltså inte handla om att man har en ideologisk övertygelse och vill driva politiken i en viss riktning - det handlar om att man vill försäkra sig om beskydd, oavsett vilket parti som skulle ta över makten.

Att informationen görs publik hjälper föga - det är snarare till hjälp för de politiska partierna när de utkräver sina beskyddarpengar. Visst, vare sig demokrater eller republikaner utövar våld mot dem som inte betalar avgiften. De behöver inte, beskyddet är implicit. Hillary Clinton eller Donald Trump behöver bara lova att lyssna lite extra på dem som har donerat. Alla större affärsidkare kommer förr eller senare att behöva skydd mot de tusentals nya lagar som stiftas varje år - på nationell eller delstatlig nivå.

Den idealiserade modell av demokrati som statsvetarna arbetar med är därför väldigt långt från sanningen. Public choice-skolans mer cyniska antaganden är närmare. Men verkligheten är tyvärr mörkare än så.

Det är inte bara på nationell nivå som politikerna utkräver beskydd. Diktaturer i Mellanöstern är viktiga sponsorer av presidentkandidaterna. Saudiarabiens framgångar på den politiska arenan kan i princip härledas till en enda faktor - pengar. Hade det inte varit för huset Sauds goda relationer till nuvarande och tidigare amerikanska ledare skulle USA sannolikt för länge sedan ha gjort samma sak med Saudiarabien som med Irak. Jämför gärna relationerna Iran-USA med relationerna Saudiarabien-USA och dra era egna slutsatser.

Det är svårt att förstå fenomenet Donald Trump - om man tänker bort maffiastaten. Men givet ett korrupt system - där pengar köper inflytande - kan en person som Trump framstå som den enda lösningen. Trump har pengar och kan därför inte mutas, tänker väljarna. Visst - han är obildad och vulgär, men han erbjuder en annan lösning än den nuvarande maffiamodellen.

Vladimir Putin och Donald Trump har en del gemensamt. De är båda en "second-best-lösning". Folket väljer bort demokratin, eftersom den korrumperats, och anförtror sig till den den starka ledaren. Men illusionen om en upplyst despot är bara en illusion. Vladimir Putin kan aldrig lämna ifrån sig härskarringen då detta skulle leda till allvarliga konsekvenser för honom själv och hans familj. Han är fånge i ett korrupt system och kan inte lämna det - även om han skulle vilja.

På samma sätt är det med Trump. Korruptionen föder korruption - såväl i Ryssland som USA. Tanken om att en stark ledare ska rena samhället från korruption är illusorisk - det är makten som är problemet, inte de korrupta ledare som anpassar sig till systemets logik.

Att rena ett samhälle från korruption är svårare. Det första vi måste inse är att det inte handlar om vem som styr landet, utan om hur det styrs. Det andra är att vi erkänner att vi lever i en maffiastat och att politikerna lever på att utkräva beskydd från företag och enskilda. Det tredje är att vi måste stå emot politikernas försök att dölja sina egna relationer med ekonomiska särintressen.

Att erkänna maffiakulturen i politiken är inte oproblematiskt. För om vi erkänner att vår idealiserade bild av demokratin är felaktig förminskar vi samtidigt våra egna snedsteg. "Alla andra gör ju så här." Vi riskerar då att tilliten mellan människor skadas och tillit är en förutsättning för att vi ska kunna bekämpa korruptionen.

Både republikaner och demokrater i USA lever på donationer. Privatpersoner, företag och organisationer donerar pengar till de politiska partierna och pengarna används för att finansiera kandidaternas valrörelser. Så har det varit under många år, men i takt med att det blir lättare att klassificera och kategorisera donationerna via informationsteknik står det allt mer klart att det handlar om beskyddarpengar.

Det är inte så många som vill använda den här terminologin, då det blir alltför uppenbart att den demokratiska stat som vi tillbedjer - i moraliskt hänseende - avviker föga från den företeelse som vi i andra sammanhang kallar "organiserad brottlighet".

Skillnaden mellan brottslingarna och politikerna är i princip att de som donerar till politiska partier antas göra det av ideella skäl, medan de som donerar till maffian antas göra det för att få beskydd. "Trevlig liten restaurang ni har där, vore tråkigt om den skulle brinna upp."

I praktiken är skillnaden inte fullt så tydlig. Många organisationer och privatpersoner donerar till både republikaner och demokrater. Det kan alltså inte handla om att man har en ideoligisk övertygelse och vill driva politiken i en viss riktning - det handlar snarare om att man vill försäkra sig om beskydd, oavsett vilket parti som skulle ta över makten.

Att informationen görs publik hjälper föga - detta är snarare till hjälp för de politiska partierna när de utkräver sina beskyddarpengar. Visst, vare sig demokrater eller republikaner utöver våld mot dem som inte betalar avgiften. De behöver inte, beskyddet är implicit. Hillary Clinton eller Donald Trump behöver bara lova att lyssna lite extra på dem som har donerat. Alla större affärsidkare kommer förr eller senare att behöva skydd mot de tusentals nya lagar som varje år stiftas - på nationell eller delstatlig nivå.

Den idealiserade modell av demokrati som statsvetarna arbetar med är därför väldigt långt från sanningen. Public choice-skolans mer cyniska antaganden är närmare sanningen. Men verkligheten är tyvärr mörkare än så.

Det är inte bara på nationell nivå som politikerna utkräver beskydd. Diktaturer i Mellanöstern är viktiga sponsorer av presidentkandidaterna. Saudiarabiens framgångar på den politiska arenan kan i princip härledas till en enda faktor - pengar. Hade det inte varit för huset Sauds goda relationer till nuvarande och tidigare amerikanska ledare skulle USA sannolikt för länge sedan ha gjort samma sak med Saudiarabien som med Irak. Jämför gärna relationerna Iran-USA med relationerna Saudiarabien-USA och dra era egna slutsatser.

Det är svårt att förstå fenomenet Donald Trump - om man tänker bort maffiastaten. Men givet ett korrupt system - där pengar köper inflytande - kan en person som Trump framstå som den enda lösningen. Trump har pengar och kan därför inte mutas, tänker väljarna. Visst han är obildad och vulgär, men han erbjuder en annan lösning än den nuvarande maffiamodellen.

Vladimir Putin och Donald Trump har en del gemensamt. De är båda en "second-best-lösning". Folket väljer bort demokratin, eftersom den korrumperats, och anförtror sig till den den starka ledaren. Men illusionen om en upplyst despot är bara en illusion. Vladimir Putin kan aldrig lämna ifrån sig härskarringen då detta skulle leda till allvarliga konsekvenser för honom själv och hans familj. Han är fånge i ett korrupt system och kan inte lämna det - även om han skulle vilja.

På samma sätt är det med Trump. Korruptionen föder korruption - såväl i Ryssland som USA. Tanken om att en stark ledare ska rena samhället från korruption är illusorisk - det är makten som är problemet, inte de korrupta ledare som anpassar sig till systemets logik.

Att rena ett samhälle från korruption är svårare. Det första vi måste inse är att det inte handlar om vem som styr landet, utan om hur det styrs. Det andra är att vi erkänner att vi lever i en maffiastat och att politikerna lever på att utkräva beskydd från företag och enskilda. Det tredje är att vi måste stå emot politikernas försök att dölja sina relationer med ekonomiska intressen.

Det är inte oproblematiskt att exponera dubbelmoral. Genom att lyfta fram andras korruption och omoral minskar vi tilltron mellan människor. Men det är heller ingen långsiktig lösning att blunda för verkligheten. Rötäggen måste därför dras fram i offentlighetens ljus och lyftas fram som dåliga exempel. Där är Internet och offentlighetsprincipen viktiga verktyg - nätet glömmer aldrig.

Och i stället för att samla oss bakom en upplyst despot som Donald Trump eller Vladimir Putin bör vi samla oss bakom en idé. I brist på arbetsnamn skulle jag kalla idén för "Janne Josefsson" - tanken om att man genom att exponera korruption och otillbörliga relationer mellan politiker och särintressen successivt kan förbättra samhället. För Sveriges del är jag rätt hoppfull, men när det gäller USA funderar jag på om det redan är kört och om vi kanske står inför en latinamerikansk utveckling. Trump kan ironiskt nog bli den första Nordamerikanska presidenten som är Sydamerikansk.

Kommentarer