Den hälsosamme ekonomisten

DÖ lever, men Alliansen är dö

Tillhörde i december förra året en av de varmaste förespråkarna för Decemberöverenskommelsen. Skälet var enkelt - den gjorde det möjligt för Alliansen att bedriva en kraftfull oppositionspolitik. Men redan vid denna tidpunkt fanns starka krafter som ville att de borgerliga partierna hellre skulle samverka med Sverigedemokraterna för att ta över makten.

Mitt argument mot en sådan lösning var att detta skulle leda till Alliansens undergång. Det skulle inte gå att få med hela Alliansen på ett "race to the bottom" i migrationsfrågan. Och ett race skulle det ha blivit - eftersom Sd är ett enfrågeparti. Det skulle inte ha gått att kompromissa fram en lösning som på sikt bevarat de öppna gränserna - vid varje större uppgörelse mellan Alliansen och Sd skulle man ha behövt skärpa migrationspolitiken.

Mitt enkla konstaterande var "antingen DÖ eller också är Alliansen dö". Och det blev precis som jag hade befarat. Alliansen splittrades i en konservativ del och en liberal del. Det jag däremot inte hade kunnat förutse var att den konservativa delen av Alliansen skulle göra gemensam sak med den konservativa delen av Socialdemokraterna - alltså LO-falangen.

Att detta kunde ske är givetvis en direkt konsekvens av att flyktingströmmarna ökade så kraftigt att Socialdemokraterna på allvar kände sig hotade av Sverigedemokraterna. När Sd samlar fler LO-väljare än S måste man förstås göra något. Och då väger samarbetet med Miljöpartiet lätt.

Med en splittrad Allians behövs inte Decemberöverenskommelsen, och den lades sonika till handlingarna redan i maj detta år. Men samtidigt är den mer levande än någonsin, då Alliansen valt att avstå från att lägga en gemensam budget. Skälet till att man avstår är dock ett helt annat än när DÖ gällde - nu handlar det om att man inte längre har en gemensam politik.

För vad är det egentligen som förenar M, C, L och Kd i en miljö där migrationsfrågorna dominerar dagordningen? Inte mer än det som förenar LO och M - som tycks ha samma perspektiv. S kan därmed spela sitt spel - som dom gjorde under stora delar av 1900-talet. Det är sannolikt endast en tidsfråga innan partiet åter når sin forna storhet.

Vad betyder då allt detta för svensk politik? Tja, som liberal får man konstatera att det lär dröja innan diskussionen handlar om principiella frihetsfrågor - alltså allt det som de gamla moderaterna stod för. Dagspolitiken kommer att handla om vem som gör upp med vem. Den enda relevanta ideologiska stridslinjen kommer att gå mellan halva Alliansen och halva regeringen. Och jag vet i alla fall på vilken sida jag står.

Kommentarer