Det var inte hypokondri
Sanna Rayman skriver i dag om möjligheten att låta patienter själva remittera sig till specialistläkare. Hon tror inte att det springer omkring "horder av hypokondriker" som utnyttjar sjukvården.
Själv tror jag tyvärr att det gör det. Känner mig ibland själv lite hypokondrisk. Lite ont här och lite ont där. Trött och hängig. Förmodligen är det något allvarligt.
Men ibland kan dessa diffusa symptom faktiskt vara indikation på sjukdom. Så var det för mig nyligen. Hade under en tid känt mig lite tröttare än vanligt, hade svårare med koncentrationen, kände trötthet i musklerna och hade mer ont i leder och muskler än vad jag hade haft tidigare. Periodvis huvudvärk, törst och näsblod. Hade också högt blodtryck ibland.
Var det onormalt, eller bara ett tecken på att man är 42? Gick till min husläkare för en rutinkontroll. Vi tog alla standardprover och när vi var klara råkade jag nämna att jag vid en tidigare hälsokontroll (fem år sedan) haft ett något för högt kalciumvärde.
Detta väckte intresse. Till saken hör att min husläkare inte är specialist i allmänmedicin, utan inom endokrinologi (alltså läran om ämnesomsättningssjukdomar). Vi tog nya prover på Kalcium och denna gång visade det sig att värdena var ganska mycket förhöjda.
Nittiofem procents sannolikhet för primär hyperparatyreoidism, menade husläkaren. Vilket visade sig vara helt korrekt. Nu har jag genomgått operation på Karolinska Universitetssjukhuset där en förstorad bisköldkörtel avlägsnades och alla diffusa symptom som jag tidigare hade är nu borta. Dessutom känner jag mig avsevärt piggare.
En studie nyligen visade att primär hyperparatyreoidism är en lika viktig riskfaktor för hjärt- kärlsjukdom som rökning och diabetes. Dessutom utvecklar man med tiden benskörhet. Så det är ingen helt ofarlig åkomma.
Nåväl, varför drar jag min anamnes här på bloggen? Jo, jag tror att det här exemplet visar på vikten av att ha tillgång till specialistkompetens även i primärvården. Det är i primärvården man kan avgöra om de diffusa symptomen tyder på hypokondri, allmän oro eller utgör tecken på någon bakomliggande sjukdom som bör behandlas.
Det är därför som jag inte anser att patienter ska remittera sig själva. De ska inte behöva någon remiss. Specialistläkarna måste finnas tillgängliga redan i primärvården. Och det är också därför som jag anser att primärvården bör ha ekonomiska incitament att integrera framåt i vårdkedjan.
I dag är det framför allt i Hallandsmodellen som man ger vårdgivare ekonomiska incitament att integrera framåt. Metoden är att primärvården får ett visst kostnadsansvar för öppen specialistvård. Effekten av detta är att det lönar sig för vårdcentralerna att själva ta hand om problem som annars skulle ha remitterats iväg till någon annan.
Men för att sådana incitament ska fungera optimalt krävs också någon form av kompensation för patienter som kräver mer vård än genomsnittet. Där har jag tidigare lyft fram Region Skåne som ett bra exempel. Skåne använder ett kompensationsystem som kallas ACG (Adjusted Clinical Groups) och som gör att vårdcentralerna får mer betalt för vårdtunga patienter.
För min del gick allt bra. Jag fick en korrekt diagnos av min husläkare vid andra besöket. Men jag tänker på alla dem vars husläkare inte råkar vara specialister i endokrinologi. Vad skulle en patient i min situation - med diffusa symptom och förhöjda kalciumvärden - normalt ha fått för råd?
Kommentarer