Den hälsosamme ekonomisten

Det stora misstaget

Enligt gängse terminologi är man EU-skeptiker om man vill behålla makt i Sverige i stället för att flytta makt till EU. I den meningen är jag snarare federalist. Jag vill flytta merparten av makten till EU.

Å andra sidan är jag motståndare till såväl Lissabonfördraget som EMU. Varför? Jo, det beror på att jag inte bara vill flytta makt från Sverige till EU, utan också bryr mig om till vilken del av EU som makten flyttas.
 
Genom att enbart spegla maktbalansen mellan nationellt och övernationellt i en enda dimension förloras den kanske viktigaste aspekten av den politiska utvecklingen. Poängen med EU är inte bara att flytta makt från politiker i Sverige till politiker i EU. Dessutom handlar det ju ofta om samma politiker, bara några år senare. Poängen med EU är att besluten fattas på ett annat sätt än i de nationella parlamenten. Det är fler viljor som måste vägas samman och fler parter som är inblandade. 
 
Det här gör många EU-politiker frustrerade. De vill ju driva igenom sina egna frågor - oavsett om de tillhör vänstern eller högern. När man väl sitter i maktens boning förlorar man lätt helhetsperspektivet. Det är exempelvis lätt att tro att det är Kommissionen eller EU-parlamentet eller Ministerrådet som har uppfunnit den fria patientrörligheten i EU. 
 
Det är ingendera. Den fria rörligheten för patienter fanns inskriven redan i Romfördraget från 1957. Resten är bara kosmetiska justeringar - tillämpningar av en grundläggande princip om fri rörlighet för varor, tjänster, arbetskraft och kapital.
 
Enligt min mening begår liberalerna i EU ett stort misstag när de ställer sig bakom regelförändringar som syftar till att underlätta beslutsfattandet i unionen. Man ger uttryck för en frustration över att aldrig någonsin få sin vilja igenom.
 
Men det är lite som med Frédéric Bastiats pamflett "Det man ser och inte ser". Man sörjer alla politiska förslag som man själv inte har lyckats få igenom, men förmår inte samtidigt att glädjas över alla förslag som de politiska motståndarna inte heller har lyckats få igenom.
 
Och det är här som jag tror att många i grunden liberala politiker går bort sig. I stället för att försvara ett beslutssystem som framtvingar konsensus vill de smörja maskineriet och underlätta beslutsfattandet. Men om man oljar in en rutschkana får det två effekter. Det går mycket lättare att ta sig ner. Å andra sidan är det förbaskat svårt att ta sig upp igen.
 
Precis så är det med EU. Det är väldigt enkelt att avskaffa principen om att alla ska vara eniga. Tyvärr är det också väldigt svårt att återinföra eninghetsprincipen när den väl har avskaffats.
 
Federalisterna menar å sin sida att politiska beslut antingen måste fattas i Sverige eller EU. Den som inte är för Lissabonfördraget stämplas som nationalist. Själv tycker jag att det är en felaktig analys. Politiska beslut kan nämligen fattas:
 
1) I Sverige.
2) I EU.
3) Inte alls. 
 
Och om det inte fattas några nya politiska beslut - vare sig i Sverige eller EU - är det Romfördraget som gäller. Där står det att fri rörlighet råder inom unionen. Även för patienter.
 
AB SvD SDS Bm SmP HD 
 

Kommentarer