Det ser inte ut som i Sverige
Sitter på hotellet strax utanför Amsterdams stadskärna efter en mycket lyckad studieresa i Vårdföretagarnas regi. Resan har gått från Haag till Gouda till Utrecht och slutligen till Amsterdam. På vägen har vi fått möjlighet att ställa frågor till några av landets främsta experter på sjukvårdens organisation och finansiering.
I Sverige utgår debatten i regel från att det i princip finns två sjukvårdssystem; det amerikanska med privat försäkring och det europeiska med offentlig finansiering.
Det räcker med att åka till Storbritannien eller Holland för att inse att sjukvårdssystemen i Europa inte alls ser likadana ut. Holland har - trots att försäkringen är obligatorisk - mer gemensamt med USA än med Sverige. Hur många vet att sjukvården i Holland finansieras av nio privata försäkringsbolag som konkurrerar om kunderna? Och hur många vet att Holland var den primära förebilden för Barack Obamas sjukförsäkringsreform?
Vilket system är då bäst? Ja, ser man till vårdresultaten så här långt har Sverige klarat sig bättre än nästan alla andra industrialiserade länder. Men frågan är hur länge? De andra länderna är på väg att komma i kapp och den hollänska reformen som genomfördes 2006 ger faktiskt större utrymme för entreprenörskap och nya lösningar än den svenska modell som i dag har stora drag av New Public Management (NPM).
Problemet är att NPM var modernt i början av 1990-talet. Nu är det helt andra ideer som dominerar. I USA talar man om "patient centered medical homes", i Holland och Tyskland talar man om "integrerad vård" och "disease management programs".
Man får intryck av att sjukvården här i Holland är på väg att bryta sig ur den politiska detaljstyrningens bojor. Att styra ett försäkringssystem är komplicerat - speciellt om man vill att systemet ska vara rättvist och ge tillgång till god vård för alla medborgare. Fördelen med ett försäkringssystem är att det - om man klarat det första målet - lämnar stor frihet för vårdgivarna att lösa problem på egen hand.
Det märks att försäkringsbolagen i Holland är ovana vid att agera proaktivt. Men det finns också exempel på att man försöker förändra vårdprocessen för att få ut mer vård för pengarna. En del nya initiativ tas av staten, andra initiativ tas av försäkringsbolagen och ytterligare andra av lokala myndigheter.
Det är svårt att säga var det kommer att sluta. Det finns alltjämt stora ansvarsluckor i systemet - precis som i Sverige - och delar av finansieringen ter sig mindre lämpligt utformat om man vill uppnå kostnadskontroll.
Både Sverige och Holland uppnår jämlik vård och goda vårdresultat. Holland har bättre vårdtillgänglighet, medan Sverige har något bättre vårdresultat. Holland har generösare regler inom äldreomsorgen. I Holland betalar man exempelvis inte för vare sig boende eller mat och äldreomsorgen är generellt sett lika väl utbyggd som i Sverige. å andra sidan är vi i Sverige mer vana vid att arbeta multidisciplinärt inom primärvården - i Holland dominerar husläkarna och de är extremt välbetalda.
även om det skulle visa sig att den holländska modellen på sikt blir mer framgångsrik än den svenska skulle det vara oerhört svårt att ta över modellen rakt av. Skillnaderna är väldigt stora. I Sverige dominerar landstingen, i Holland har de en marginell roll. I Holland finns inga vinstdrivande sjukhus, men det finns heller inga offentliga sjukhus som i Sverige. I Holland finns i princip inga offentliga vårdgivare, i Sverige är de offentliga vårdgivarna alltjämt dominerande.
Vill man lära av Holland, som i dag har en av de mest moderna finansieringmodellerna för sjukvård, tror jag att man måste anpassa modellen till svenska förhållanden. Utmaningen för oss är att skapa förutsättningar för vårdgivare att innovera och optimera vårdprocesserna. Våra politiker måste förmås inse att man inte kan styra landstinget som en koncern där koncernledningen sitter i landstingshuset och detaljreglerar utförarna.
Vägen till förändring tror jag kan vara att gå den brittiska vägen och ge primärvården ett större ansvar för att koordinera vårdprocesserna. Sverige skulle kunna utnyttja det försprång som vi faktiskt har när det gäller multiprofessionellt samarbete i den öppna vården.
Men tyvärr finns väldigt lite insikt hos våra politiker om problemen med New Public Management. även om Maciej Zaremba kanske är väl naiv i kritiken av den ekonomiska styrningen inom sjukvården har han en poäng. Ju fler priser och ju fler regler det finns inom vården, desto större blir risken för att något blir fel. System som i grunden är baserade på NPM - exempelvis Stockholmsmodellen - tenderar att bli allt mer komplicerade och rigida med tiden. Problem uppstår som måste korrigeras som i sin tur skapar nya problem som också måste korrigeras.
Utmaningen för våra politiker är att våga ta ett steg tillbaka och våga släppa kontrollen. Och där kan Holland vara en inspirationskälla. Låt tusen blommor blomma inom vården och låt vårdgivarna själva hitta lösningar. Men då krävs nya ersättningssystem som tillåter innovation.
En modell, som jag presenterade i Almedalen härom året, bygger på att man låter primärvården axla ett större koordinerande ansvar. Primärvården skulle i en svensk modell kunna fylla ungefär samma funktion som den holländska försäkringsbolagen. Det gäller att hitta en aktör som förmår att överbrygga de ansvarsklyftor som finns i alla sjukvårdssystem. Vill man sätta patienten i centrum krävs det helt enkelt att någon tar på sig rollen som vårdkoordinator.
I USA är det så kallade Health Maintenance Organisations, i Holland är det försäkringsbolag, i Storbritannien är det Clinical Commissioning Groups och i Sverige skulle det kunna vara primärvårdsföretagen inom vårdvalet som spelar denna roll. Problemen är desamma, men lösningarna kommer sannolikt att se olika ut i varje enskilt land. Det vi har gemensamt är att vi måste hitta metoder för att sätta patienten i centrum.
Kommentarer