Den hälsosamme ekonomisten

Det saknas 1 050 miljarder

Nu har diskussionen om Premiepensionssystemet tagits till en högre nivå. Stefan Löfvén säger att systemet ska avskaffas. Socialdemokraternas ledamot av pensionsgruppen lugnar väljarna med att detta bara innebär att framtida inbetalningar ska användas för att betala dagens pensioner.

Men vad händer med den så kallade bromsen om framtida inbetalningar går till att täcka dagens pensioner? Ja, den sätts ur spel. Och detta sker trots att det inte tillförts mer pengar till pensionssystemet. Så i praktiken blir systemet mindre stabilt. 

När det i pensionsgruppen pågick en diskussion om att föra över 0,5 procentenheter av PPM-sparandet till det vanliga pensionssystemet skrev jag följande inlägg.

"När pensionsgruppen tidigare presenterade sitt förslag att föra över 0,5 procentenheter av pensionsavgiften från PPM till det vanliga pensionssystemet tog jag för givet att dessa pengar inte skulle ge pensionsrätter framöver. Möjligen hade jag fel. Tanken var tydligen att pengarna skulle ge pensionspoäng.

Och då uppkommer ett helt annat problem. Genom att göra på det sättet riskerar man att destabilisera pensionssystemet. Kanske inte lika mycket som i pensionärsorganisationernas förslag, men det är ändå ett steg mot ett mindre stabilt pensionssystem."

Att systemet blir mindre stabilt gäller förstås i ännu högre grad om man för över 2,5 procentenheter. Förmodligen blir det riktigt instabilt.

Och varför då, undrar ni kanske? Jo, tillgångssidan i pensionssystemet beräknas utifrån de tre senaste årens inbetalade pensionsavgifter. Och efter fyra år kommer de senaste tre årens inbetalade pensionsavgifter att vara 2,5 procentenheter högre än om man inte hade genomfört överföringen. Men att de tre senaste årens inbetalade pensionsavgifter ökat innebär inte att tillgångarna (AP-fonderna) stärkts i motsvarande mån. Tre års inbetalade pensionsavgifter är 150 miljarder kronor, medan de redan intjänade pensionsrätterna uppgår till ungefär 8 000 miljarder. Att inte tillåta att den automatiska balanseringen minskar värdet på de intjänade pensionsrätterna kan öka pensionsskulden med (18,5-16)/16=15,6 procent, vilket innebär att staten utlovar maximalt 1 200 miljarder mer i pension än om bromsen slagit till. 

Men varifrån kommer då mellanskillnaden? Ja, här kommer det beska beskedet - de pengarna finns inte. Stefan Löfvén kan därför ha lovat bort 1 000 miljarder som han inte har. För även om pensionssystemet drar in 150 miljarder mer i pensionsavgifter på tre år saknar man fortfarande 1 050 miljarder för att täcka redan gjorda pensionsåtaganden.

Ok, men om man nu höjer pensionsavgiften med 15,6 procent så får man väl in dessa pengar med tiden - så någon gång om 30 år eller så kommer väl systemet att vara stabilt igen?

Och det är visserligen sant. Men problemet är att ta sig dit. När pensionsgruppen gjorde sina sannolikhetsberäkningar och scenarier utgick man som brukligt från ceteris paribus. Ingenstans bland alla dessa kalkyler finns några antaganden om att Stefan Löfvén helt plötsligt skulle få för sig att avskaffa PPM. Hade man väntat sig något sådant hade pensionsgruppen tvingats ta höjd för detta genom att stärka AP-fonderna med 1 050 miljarder.

Men, se det har man förstås inte gjort. AP-fonderna uppgår alltjämt till 870 miljarder. Så för att bibehålla stabiliteten i pensionssystemet - givet att pensionsinbetalningarna ökar med 15,6 procent - måste man antingen tillföra 1 050 miljarder eller acceptera att pensionssystemet destabiliseras. Skulle man välja det senare alternativet finns risk för att AP-fonderna töms och att staten illa kvickt tvingas fylla på kassan igen genom att låna från svenskarna eller i utlandet eller sänka pensionerna.

Det senare scenariet var precis det vi ville undvika genom att skapa ett självreglerande pensionssystem. Och det fungerade ett tag - tills Stefan Löfvén inte längre kunde hålla fingrarna borta.

Tycker f ö att videon nedan illustrerar problemet ganska väl. Man ska inte pilla på sådant som man inte begriper sig på.

SR DN SvD MM 

Kommentarer