Det riskabla alternativet
Socialdemokraterna menar att regeringen spenderar för lite och att budgetunderskottet måste öka om Sverige ska kunna ta sig ur krisen. Och det är en syn som faktiskt får visst stöd av statliga Konjunkturinstitutet.
Både socialdemokraterna och KI utgår från ekonomisk teori som tyder på att Sverige i nuläget skulle kunna höja tillväxten med expansiv finanspolitik. Finansministern, däremot, menar att ytterligare finanspolitiska åtgärder är alltför riskabla.
Man skulle kunna reducera meningsskiljaktigheterna till en fråga om prognoser och antaganden. Men jag tror det är att göra saken väl enkel. KI och Anders Borg kan mycket väl göra samma antaganden och trots det dra olika slutsatser om vilken politik som är lämplig. Knäckfrågan är vilken syn man har på risk.
Till att börja med är det viktigt att konstatera att marginalnyttan av finanspolitik är avtagande. Om underskott alltid och överallt var lösningen på ekonomiska problem borde ju länder som bedriver underskottspolitik generellt klara sig bättre än länder som bedriver en restriktiv finanspolitik.
Men så är inte fallet. Ett viktigt skäl är att länder med stora budgetunderskott ofta får svårare att låna pengar. Irland stimulerar sin ekonomi rejält - med ett förväntat budgetunderskott som uppgår till 11 procent av BNP i år. Detta kan jämföras med det svenska underskottet, som förväntas uppgå till 2,7 procent av BNP.
Utan att jämföra ekonomierna i övrigt ser vi att det Irländska underskottet inte bara ger stimulanser, utan också leder till att Irland får allt svårt att låna pengar för att finansiera sitt budgetunderskott. Standard & Poor nedgraderade nyligen Irlands kreditvärdighet, vilket gör att marknaden nu kräver 2,55 procentenheters riskpremie.
Eftersom Irland tillhör valutaunionen EMU, där inflationen är given, kan man dra slutsatsen att dessa 2,55 procentenheter utgör en ren kompensation för risk. Riskpremien på statsskulden leder i sin tur till ökade kostnader för staten. Om statsskulden uppgår till 50 procent av BNP kostar de 2,55 procentenheterna 1,27 procent av bruttonationalprodukten varje år. I Sverige skulle det motsvara ungefär 50 miljarder kronor varje år.
Om Sverige, hastigt och lustigt, skulle välja att öka budgetunderskottet med, säg, 100 miljarder (3,2 procent av BNP) finns risk för att vår kreditvärdighet påverkas negativt. Vi vet också, tack vare forskning, att multiplikatoreffekten av finanspolitiska stimulansåtgärder är ganska låg. En stimulans som motsvarar 100 miljarder ger en multiplikatoreffekt som kanske uppgår till 0,5, eller 50 miljarder.
Låt oss sätta samman dessa två effekter. Det lär någonstans finnas en brytpunkt där de positiva effekterna av finanspolitiska stimulanser helt tas ut av den negativa effekt som följer av minskad kreditvärdighet. Var den punkten ligger är förstås svårt att veta, men det förefaller rimligt att marginalnyttan av finanspolitik avtar med budgetunderskottets storlek.
Mycket talar för att länder som Irland för länge sedan passerat denna punkt. USA, däremot, kan sannolikt kosta på sig ett mycket stort budgetunderskott innan kreditvärdigheten faller. Att USA bedriver en expansiv finanspolitik är mot den bakgrunden logiskt.
Men även om ett land befinner sig i en situation där ytterligare underskott skulle kunna få en stimulerande effekt kan det finnas skäl att avstå från att gå vidare. Kostnaden för att passera brytpunkten är nämligen betydligt större än kostnaden för att inte riktigt lyckas uppnå det optimala läget.
Länder som passerar den punkt där marginalnyttan av finanspolitiska stimulanser är negativ tenderar exempelvis med tiden att hamna i armarna på Internationella valutafonden. Vi har redan tre grannländer som befinner sig i trångmål.
Valet mellan underskott eller budgetdisciplin är därmed inte bara en enkel avvägning mellan kreditvärdighet och stimulanseffekt. Det är också en fråga om hur stora risker vi är beredda att ta som land. När osäkerheten är extremt stor måste finanspolitiken därför hållas så stram att Sverige under inga omständigheter passerar den punkt där landets kreditvärdighet börjar ifrågasättas.
Det är mycket möjligt att de stimulansåtgärder som socialdemokraterna nu kräver inte skulle föra Sverige förbi punkten där ytterligare finanspolitik blir kontraproduktiv. Men bara risken för att passera denna punkt borde vara skäl nog att avstå från att genomföra åtgärderna.
Kommentarer