Det här med fängelsestraff
Henrik Alexandersson sätter i en bloggpost fingret på något som jag också funderat över - varför låser man in kriminella på samma ställe så att de lär känna varandra? Det sämsta man kan göra om man vill rehabilitera en brottsling måste ju vara att låta vederbörande skapa en gruppidentitet tillsammans med andra brottslingar.
Nu har jag inget förslag på vad man ska göra i stället. Men fängelsestraffet framstår inte som en genomtänkt lösning på problemet att människor begår brott.
Ändå finns det fängelser i alla länder. Och om alla tillämpar samma metod för att rehabilitera brottslingar måste det ligga något i metoden - den måste åtminstone vara kostnadseffektiv. Kanske är det därför det finns fängelser i dagens form - att det skulle kosta för mycket att ersätta brottslingarna med ickebrottslingar? Brottslingens cellkamrater är sannolikt den billigaste arbetskraften man kan hitta - och förmodligen även den sämsta.
Men med tanke på att en misslyckad rehabilitering kostar så mycket är det kanske just det vi bör göra - att låta brottslingarna umgås med ickebrottslingar under ett antal år. Risken är bara att det blir brottslingen som inspirerar ickebrottslingarna och inte tvärtom. Och då har man helt plötsligt tre nya brottslingar för varje brottsling man låser in.
Nåja, det kanske är att måla f-n på väggen. Så skulle det löna sig att anställa tre laglydiga inspiratörer för varje brottsling - så att man isolerar brottslingen från all inspiration att begå nya brott? Tänk om brottslingen när hen kommer ut skulle vara en harmlös nörd eller eventuellt doktor i litteraturvetenskap - en person som inte gör så stor nytta, men heller ingen skada?
Säkert har många andra tänkt mycket mer på dessa saker. Jag känner mig som en hobbykriminolog som ens lyfter frågeställningen. Fast visst är det intressant att vissa funktioner i samhället som betraktas som självklara ter sig så ologiska när man tänker på saken.
Kommentarer