Det gröna stålet och ekonomin
Företagen SSAB, LKAB och H2-Green Steel satsar enorma summor på att producera "grönt stål" i Norrbotten. Satsningarna har ifrågasatts, bland annat i tidskriften Ekonomisk Debatt. Magnus Henrekson och Christian Sandström pekar på att satsningarna kommer att förbruka enorma energimängder - uppskattningsvis 82 TWh. Det jag så här långt inte har sett är ekonomiska kalkyler för projekten - går det att med lönsamhet producera och sälja grönt stål?
När jag gör en överslagsberäkning finner jag att det inte rimligen kan finnas ekonomi i projekten. De påslag som krävs för att finansiera produktionen är så stora att lönsamheten helt försvinner - detta även om man tar hänsyn till att det "gröna stålet" kan säljas till ett något högre pris än vanligt stål.
Men låt oss börja med dagens stålproduktion. Det samlade förädlingsvärdet uppgår enligt SCB till 28 miljarder kronor. Vi vet också att stålproduktionen redan i dag förbrukar mycket energi - uppskattningvis 20-25 TWh årligen. En stor del av denna energi är dock inte elektricitet och produktionskostnaden är därmed betydligt lägre. Låt oss säga att det behövs 30 TWh mer elektricitet (ändrat från tidigare då LKAB:s produktion av järnsvamp inte enbart avser svensk stålproduktion) när man går över från att producera stål med kol till att producera stål med vätgas.
Det står klart att vätgasstålet kommer att bli dyrare att producera - men hur mycket dyrare? Kostnaden för 30 TWh när elpriset är en krona per kWh blir 30 miljarder kronor, alltså två miljarder mer än sektorns hela nuvarande förädlingsvärde. Och det är ju uppenbart att man inte kan producera stålet med förlust, så på något sätt måste stålet säljas till ett högre pris än dagens stål.
Därmed går vi vidare till frågan om hur högt påslag som är rimligt. Går det att ta in 30 miljarder extra genom att kalla stålet grönt?
Snittskatten för koldioxidutsläpp i världen är 26 kronor per ton. För att uppnå Parisavtalets mål skulle skatten globalt behöva vara 300-500 kronor per ton. Och i vissa sammanhang förekommer det så höga påslag som 1000 kronor per ton.
Den svenska stålindustrins totala utsläpp av koldioxid uppgår till 5,5 miljoner ton. Förutsatt att elen till det gröna stålet är nästan helt fossilfri (inte samma sak som att den produceras helt utan koldioxidutsläpp) kan vi tänka oss att koldioxidutsläppen från sektorn reduceras med fyra miljoner ton. Värdet av att reducera utsläppen med några olika koldioxidskatter kan därmed uppskattas till:
1) Fyra miljoner ton gånger 26 kronor = 104 miljoner kronor.
2) Fyra miljoner ton gånger 300 kronor = 1,2 mdr kronor.
3) Fyra miljoner ton gånger 1000 kronor = 4 mdr kronor.
Merkostnaden för att producera stålet med vätgas är dock långt större - hela 30 miljarder kronor. Inte ens om man kunde köpa in elen för tjugo öre per kWh skulle lönsamhet uppnås, givet dessa prispåslag.
Att producera stål med vätgas är förstås bara ett sätt att minska koldioxidutsläppen. Man kan tänka sig andra tekniker, exempelvis att fånga upp koldioxiden eller att kompensera för utsläppen genom att plantera träd i Sahara eller något annat. Trehundra kronor per ton förefaller därför som ett högt pris för att minska koldioxidutsläpen. Några andra tekniker som kan användas är exempelvis:
- Plantering av skog
- Installation av solceller
- Energieffektivisering
Att använda resurser ineffektivt är inte god miljöpolitik och det är svårt att se varför någon skulle köpa grönt stål om det finns alternativa investeringar som ger större effekt till lägre kostnad. Ett prispåslag på 300 kronor per ton koldioxid ter sig därmed som en övre gräns. Om det produceras stål till ett värde av 60 miljarder kronor och miljövärdet av att reducera utsläppen är 1,2 miljarder kronor kan detta motivera ett prispåslag på knappt två procent.
Detta räcker förstås inte för att täcka produktionskostnaderna för vätgasstålet. Då talar vi om prispåslag på 25-50 procent eller mer.
Problemet för SSAB är alltså inte enbart att det saknas energi. Det saknas också en marknad - åtminstone om köparna är rationella aktörer som vill använda sina resurser så att de på effektivaste sätt gynnar miljön. För mig är det därför en gåta att projektet kommit så här långt - utan att någon reflekterat över dessa två grundläggande frågor:
1) Är projektet tekniskt möjligt att genomföra?
2) Finns det någon som vill köpa produkten?
Att i möjligaste mån klarlägga svaren på dessa två frågor torde nämligen vara grundläggande för en kommersiell aktör på en konkurrensutsatt marknad. Men problemet i detta fall är nog att huvudinvesteraren är statlig och att pengarna som investeras är skattebetalarnas. Mycket av pengarna är dessutom subventioner, från såväl svenska staten som från EU.
Bild av David Mark från Pixabay
Kommentarer