Det gemensamma bästa
SvD Näringsliv publicerar i dag en intressant artikel om livet på Kuba.
”Man får försörja sig så gott man kan. En lön tar slut efter första veckan. Alla fuskar eller stjäl, säger Pedro när han rattar sin svarttaxi genom staden. Han vågar inte uppge sitt efternamn.”
Samtidigt rapporterar Skatteverket att svenska småföretagare fuskar med skatten. Kanske inte i samma omfattning som på Kuba, men det handlar ändå om 52 miljarder.
Tyvärr är orsakerna till fusket i Sverige och på Kuba likartade. En småföretagare som inte har några fasta kostnader möter i princip omedelbart ett skattetryck som uppgår till närmare 70 procent.
När man som egenföretagare i tjänstebranschen har betalat egenavgifter, löneskatter och moms återstår inte mycket. Av en fakturerad hundralapp får småföretagaren behålla 30 kronor. Då blir frestelsen att klassificera hemmabioanläggningen som ”datorutrustning” stor.
Visst har det kommit förslag som syftar till att minska skattebördan för småföretagare. Företagarna har exempelvis föreslagit att mikroföretag ska undantas från arbetsgivaravgifter. Det skulle inte kosta mycket. Haken är att detta skulle ge mikroföretag en konkurrensfördel jämfört med något större företag, vilket i sin tur skulle kunna minska benägenheten att nyanställa.
Nej, det grundläggande problemet är att det finns utgifter som finansieras via skatten. Det finns saker som är nödvändiga att finansiera; som hälso- och sjukvård, äldreomsorg och stöd till personer med funktionshinder. Och det finns utgifter som skulle ha kunnat undvikas med en annan politik. Jag tänker då främst på att nästan en miljon människor i arbetsför ålder fortfarande är beroende av bidrag för sin försörjning (även om antalet har minskat med 150 000 sedan regeringsskiftet).
Näringslivets organisationer kritiserar regeringen för att inte vidta mer kraftfulla åtgärder för att underlätta företagande. Ofta förespråkar man samtidigt ofinansierade skattelättnader för olika grupper av företagare.
Problemet är att så länge utgiftstrycket i Sverige väsentligt överstiger genomsnittet i OECD kommer någon alltid att sitta med Svarte Petter. Det är därför som regeringen i första hand vidtar åtgärder för att minska utanförskapet och för att göra offentlig sektor mer anpassad till medborgarnas behov.
För så länge utgifterna är konstanta måste pengarna in och någon kommer alltid att tvingas betala. Men kan man minska på onödiga utgifter finns förutsättningar för att ge något till alla. Så valet är enkelt; antingen arbetar man var för sig för att roffa åt sig sin del av kakan eller också arbetar man för det gemensamma bästa.
Kommentarer