Det emotionella utanförskapet
I TV-serien Äkta Människor finns en intressant scen där en så kallad hubbot - en människoliknande robot som är programmerad att alltid vara perfekt; arbetssam, lojal mot arbetsgivaren och intolerant mot medarbetarnas snedsteg - får skallen inslagen av en mänsklig arbetskamrat som till slut tröttnar på hubbotens perfektionism.
Av någon anledning ger scenen associationer till Fredrik Reinfeldts bok "Det sovande folket" - en bok där idealet framställs som en ärkepräktig representant för det vakna folket. Johanna vaknar före väckarklockan, källsorterar, älskar EU, skriver en insändare om hundbajs och kommer extra tidigt till jobbet.
Det går att spåra vissa likheter mellan hubboten i TV-serien och Johanna. Hubbotten förstår inte att medarbetarna har ett helt annat normsystem - ett normsystem som säger att man ska vara lagom präktig. Precis på samma sätt tror Johanna att hon måste göra allt rätt. Det momentant uppmätta människovärdet är direkt proportionellt mot antalet moraliskt korrekta handlingar per tidsenhet.
Att följa enkla regler - att vakna före klockan, att källsortera därför att det anses rätt, att komma tidigt till jobbet - kan i förstone tyckas vara individualistiska dygder. Det handlar om personer som tar ansvar, fattar kloka beslut och tänker på andra. Men man kan också tolka präktigheten på ett helt annat sätt - som en omogenhet eller en oförmåga att förstå hur man ska förhålla sig till omgivningen. Man gör alltid rätt därför att man inte vet när det är rätt att göra fel.
Att det tar ett tag innan vi lär oss tolka omvärlden är förstås inget problem. Inte heller att vi som unga tror på logiskt koherenta normsystem. Men det är ett problem om enkla beteenderegler översätts till allmängiltiga principer som sedan tillåts styra politikens utformning.
Arbetslinjen lanserades i valet 2006 som en kontrast till Göran Perssons försök att förtidspensionera bort arbetslösheten. Och som kontrast till bidragslinjen fungerar arbetslinjen utmärkt. Det är lätt att förstå att det är något fel på en politik som klassar 560 000 människor som alltför sjuka för att arbeta.
Problemet uppstår när arbetslinjen blir något slags allmängiltig livsregel. Det har sagts att arbetslinjen appellerar till den svenska folksjälen - det Lutherska arvet. Men påståendet om att svenskarna i gemen skulle ha en "präktighetsmoral" är bara delvis sant. Vi är också ett folk som uppfunnit ordet "lagom" och lagom gäller även präktighetnivån.
Ändå tycks våra socialförsäkringssystem vara uppbyggda kring principen om att alla måste arbeta och göra rätt för sig. Dagens bidragssystem syftar till att styra människors agerande så att de blir goda samhällsmedborgare. För att få rätt till sjukpenning måste man vara sjuk. För att få rätt till arbetslöshetsersättning måste man ha svårt att hitta ett jobb. För att få försörjningsstöd måste man acceptera en granskning av de lokala sociala myndigheterna. Bidragssystemen är dessutom i stor utsträckning kopplade till tidigare inkomst. Den som aldrig har arbetat får bara en låg grundersättning.
Ett alternativt synsätt, och kanske mer modernt, skulle vara att staten intar en neutral hållning till hur människor lever sina liv. Detaljkraven i bidragssystemen rimmar i grunden illa med den ökande valfriheten när det gäller välfärdstjänster i övrigt. Arbetslinjen, i dess nuvarande utformning, blir i grunden antiliberal - en modell för att stöpa befolkningen i samma bidragsform, precis som den offentliga sektorn av borgerliga debattörer tidigare uppfattades som ett sätt att likrikta välfärdskonsumtionen.
Sett ur det perspektivet kan man fundera över hur länge arbetslinjen kommer att kunna vara bärande i svensk välfärdspolitik. Arbetslinjen uppfattas nämligen - när den dras till sin logiska slutpunkt - mer som elak än som moraliskt rättfärdigad. Den som av olika skäl inte passar in - och som inte kan skylla på lågkonjunktur eller sjukdom - lämnas vid sidan av samhället. Det är antingen eller - antingen är du med oss eller också står du vid sidan av.
Det är svårt att tänka sig ett modernt samhälle utan någon form av välfärdsarrangemang. Men jag tror att det spelar en roll hur vi utformar trygghetssystemen och jag är inte säker på att den nuvarande modellen, med generösa behovsprövade bidrag, är den bästa. Kanske skulle vi må bättre i ett samhälle där välfärdsstaten erbjuder grundtrygghet och där vi själva ansvarar för inkomsttryggheten? Vi har trots allt två och en halv miljon pensionärer som i allmänhet varken knarkar eller super - trots att de erbjuds en basinkomst, utan direkt motprestation. Vore det då så förfärligt att utsträcka grundtryggheten som garantipensionen erbjuder även till dem som inte uppnått sin 65-årsdag?
Boken "Det sovande folket" inleds med ett kapital som handlar om sovhjärnorna - människor som pacificerats av bidragssystem och arbetsbesparande teknik. Som antipod till sovhjärnornas förslöade tillvaro framhölls Johanna, en aktiv och omtänksam tjej med många järn i elden. Implicit antyds att skillnaden mellan dystopin och utopin skulle vara politiken. Med arbetslinjen blir vi alla Johannor, med bidragslinjen blir vi alla sovhjärnor.
Med all respekt för att ekonomiska incitament har betydelse och att det bör finnas ekonomiska incitament - jag tror att variationer av personlighetstyper alltid kommer att finnas. Vissa människor kommer alltid att vara sovhjärnor - alldeles oavsett hur starka incitament de utsätts för. Vissa människor kommer att vara Johannor - alldeles oaktat marginalskattesatser på 80 procent.
Det svåra är att hitta en samhällsmodell där alla får plats. Att tvinga alla att bli som Johanna är inte nödvändigtvis den bästa lösningen. Fast ibland får jag känslan av att politiken syftar till just detta. Risken är bara att en sådan politik lämnar många människor utanför. Det är som med den solidariska lönepolitiken, fast på individnivå. Klarar du att producera till avtalsenlig lön tillhör du gemenskapen - misslyckas du blir du en del av utanförskapet.
Så varför har då arbete blivit så viktigt - både för den nuvarande regeringen och tidigare för Socialdemokraterna?
Tja, en förklaring skulle kunna vara välfärdsstaten som sådan. I ett samhälle där 50 procent av vår inkomst går i skatt är det nästan viktigare att vår granne arbetar än att vi själva gör det. Detta kan kanske förklara arbetslinjens dragningskraft. Även om vi själva gärna skulle arbeta några timmar mindre vore det förödande om alla gjorde det. Därför sporrar vi varandra att hålla ut - belöningen kommer nog, kanske på det särskilda boende som vi hamnar på någon gång i framtiden?
Eller också funderar vi över vad trygghetssystemen syftar till. Är det arbete och plikten framför allt, eller finns det andra värden som är viktigare än arbetslinjen? Trygghet, gemenskap, sammanhållning? Och om vi kommer fram till att syftet med politiken inte är att göra oss alla till Johannor, hur utformar vi då våra trygghetssystem? Vore en generell basinkomst - lika för alla - kanske bättre än generösa inkomstrelaterade bidrag kombinerade med omfattande statliga interventioner i våra liv och i vår livsstil?
Kommentarer