Den hälsosamme ekonomisten

Det är inte programmerarna som är övervakningssamhällets förlorare

Som aktiv i Piratpartiet har jag alltid motsatt mig övervakningssystem av den typ som Kina rullar ut och som Dagens Industri skriver om i dag. Samtidigt slår det mig att det är personer som jag som kommer att gynnas av systemet. Vi som är ganska ointresserade av det sociala spelet - utom som studieobjekt - får via massövervakningen en möjlighet att kommunicera vår förmåga till andra i samhället, utan att behöva gå den tidsödande vägen via sociala nätverk.

Om staten etablerar system som gör det möjligt att utvärdera pålitligheten hos befolkningen är de som gynnas inte de som utvecklat förmågan att navigera i sociala nätverk, utan de som fokuserar på att producera något som kan vara till nytta för andra. Man kan hårdra saken - det kanske är så att massövervakningen gör mänsklighetens nedärvda förmåga att navigera socialt obsolet.

För många kan detta nog vara en mer skrämmande tanke än övervakningen i sig. Själva motivet för kunskapsinhämtning och utveckling av förmågor är att förbättra sin egen position i flocken. Kärleken till kunskapen som sådan är begränsad, det är kunskapens värde som instrument för socialt avancemang som betyder något. Ett examensbevis från Harvard värderas många gånger högre än kunskapen som man måste inmundiga för att få ut beviset.

Om den sociala positionen ges av individens handlingar - som registreras och analyseras av staten - vilken är då poängen med den sociala interaktion som upptar 80-90 procent av en normalmänniskas vakna liv? Rädslan för socialt utanförskap är det som får oss att gå i skolan, skaffa ett arbete och göra det som förväntas av oss. Vi gör det därför att vi genetiskt är programmerade att tycka om det - under merparten av mänsklighetens historia har vi levt i samhällen med 100-150 individer där social position är allt och produktiviteten sekundär. Så vad händer när övervakningsstaten tar ifrån oss 80-90 procent av skälet att leva och försöker ersätta detta med något annat?

Helt klart skulle ett samhälle där mänskligheten slutar använda 80-90 procent av sin tid till social interaktion bli betydligt mer produktivt. Vi kan forska, programmera och utveckla ny teknik under 100 procent av vår tid - i stället för enbart 10-20 procent (vår effektiva arbetstid i dag).

Frågan är bara hur vi kommer att må? Kan vi bara kapa bort den aktivitet som genom mänsklighetens historia gjort livet värt att leva, det sociala spelet? Och vad händer när övervakningssamhället konsekvent belönar personer som ägnar mer tid åt produktion än åt mänsklig interaktion?

Övervakningen i Kina framhålls som ett hot mot demokratin och yttrandefriheten. Men våra farhågor i det avseendet förutsätter att de kinesiska makthavarna misslyckas och att samhället degenererar - likt de socialistiska experimenten i dåvarande Sovjetunionen. 

Det är inte säkert att det största offret för den nya transparensen blir demokratin och yttrandefriheten. Yttrandefriheten är vår rätt att kritisera makthavare som gör fel - som agerar på ett sätt som inte är i linje med folkets bästa. Men framtidens makthavare är kanske inte korrumperade. Kanske är makthavarna superrationella datorer som inte tvekar att offra individen för kollektivets bästa? I ett sådant samhälle är enskildas invändningar mot tingens ordning inte något hot mot makten - de blir bara röster som ropar i öknen, röster som inte kan mobilisera något motstånd.

Lustigt nog är det de individer som är minst sociala och beroende av sina sociala nätverk som mest har varnat för övervakningsstaten. Bland Piratpartister finns en stor överrepresentation av programmerare - en grupp som mer än andra ser övervakningens risker/möjligheter. Edward Snowden är en nyckelperson som visste vad staten utvecklade. Han var också en av de potentiella vinnarna på detta - med ett välbetalt jobb i övervakningsindustrin och ljusa framtidsutsikter.

Jag tror paradoxen kan förklaras av att den del av befolkningen som skulle förlora mest på massövervakning också har bristfälliga kunskaper om teknikens möjligheter. De har ägnat för lite tid åt att lära sig teknik och för mycket tid åt att lära sig den sociala navigeringens konst. Därför blir tendensen att underskatta teknikens risker som störst hos just den del av befolkningen som skulle förlora mest - de socialt kompetenta.

Kommentarer