Den värsta av världar
Krisen i Lettland fördjupas, efter Bengt Dennis uttalande om att en devalvering är ofrånkomlig. Den intressanta frågan i dag är dock inte om Lettland kommer att devalvera, utan om den finansiella krisen i landet hade kunnat undvikas.
På den punkten är jag pessimistisk. Det går att föreställa sig två andra alternativa växelkursregimer, förutom den nuvarande. För det första hade Lettland redan 2004 kunnat bli medlem av eurosamarbetet. För det andra hade landet kunnat ha en helt rörlig växelkurs.
Ett fullvärdigt medlemskap i euron hade knappast stoppat kapitalinflödet till landet. Snarare hade ett medlemskap lett till än större förväntningar på en positiv ekonomisk utveckling och därmed förmodligen till en ännu större spekulationsbubbla. Vi ser också att länder som Irland och Spanien har haft ungefär samma utveckling som de baltiska staterna.
Men samtidigt finns det länder med rörlig växelkurs som trots det har råkat illa ut, exempelvis Island. Storbritannien har också haft kraftigt uppblåsta fastighetspriser, trots att landet har en flytande växelkurs gentemot omvärlden.
Nationalekonomisk teori talar för att rörlig växelkurs erbjuder en viss stötdämparfunktion när kapitalrörelserna blir alltför våldsamma. Vid stora kapitalinflöden tenderar växelkursen nämligen att appreciera, vilket leder till att överhettningen bromsar in. På samma sätt kan en växelkursdepreciering vid ett exportbortfall leda till att ekonomin stimuleras - det som vi nu ser i Sverige bland annat.
Bland ekonomer råder dock enighet om att peggade valutakurser, som i de tre baltiska staterna, är det värsta tänkbara arrangemanget. Med peggade valutakurser får man varken den stöddämparfunktion som rörliga växelkurser kan erbjuda eller den trovärdighet för inflationsbekämpningen som medlemskapet i en valutaunion kan bidra med.
Kommentarer