Den svenska samhällsmodellen är död
Stefan Löfven sätter allt på ett kort - den svenska samhällsmodellen ska bli den röda tråden under mandatperioden. Min första tanke är om termen "den svenska" är ett sätt att möta Sverigedemokraterna. Kanske tänker han i de banorna och då frågar vi oss om det finns plats för utländska medborgare i den svenska samhällsmodellen? Det låter nästan lite rasistiskt att tala om "den svenska samhällsmodellen" - som om det bara är svennar som räknas i det här landet.
Den svenska samhällsmodellen, som han beskriver den, är i vilket fall som helst inte en modell för framtiden. En modell där karteller av arbetsgivare och arbetstagare bestämmer villkoren för utbyte av tjänster känns verkligen inte som framtiden. Vi kommer nästan alla att arbeta med information av olika slag och den typen av arbeten lämpar sig sällsynt illa för kollektiva förhandlingar.
I framtidens samhälle kommer vi att mäta i stället för att ge order. Vi kommer att bygga förtroendefulla relationer i stället för att anställa. Vi kommer att betala för resultat i stället för arbetstid. Se hur programmerare arbetar - i löst sammansatta kollektivt där lönen blir en bekräftelse på det förtroende man byggt upp hos andra programmerare. Stora delar av arbetet är ideella insatser som syftar till marknadsföring av den egna personen.
I Socialdemokraternas värld är det här den yttersta formen av exploatering. Att arbeta gratis för att kanske få lön någon gång framtiden. Det låter onekligen som exploatering. Tills man inser vad en bra programmerare tjänar. Minecrafts skapare Markus Persson är en kodknackare som lyckats. Hans senaste Twitterinlägg är en liten programsnutt på tre rader, som visar något slags fraktaler i webbläsaren. Notera att det här är en person som aldrig mer skulle behöva skriva en rad - ändå tycks den högsta formen av nöje vara att skriva meningslösa programsnuttar. Gratis. Jag är övertygad om att han inte skulle kunna få mer än 20 kronor för det här programmet - om man inte betraktar det som konstverk i stället, undertecknat "Notch".
Arbete och fritid går ihop. Den som inte älskar sitt arbete kan aldrig bli riktigt bra på att utföra det. Ersättning för arbete förekommer, men den kommer sporadiskt och ofta i stora sjok - som när Persson, eller "Notch" som han kallas, sålde sitt företag Mojang till Microsoft för 20 miljarder kronor. Ska vi jämföra med något i Stefan Löfvens värld ligger LKAB nära till hands - med en omsättning på 16 miljarder kronor och 5 000 anställda.
Många tror sig kunna göra ett bättre jobb än Anders Sundström som ordförande för Swedbank. Väldigt få tror sig kunna göra ett bättre jobb med Mojang än Markus Persson gjorde. Så även om många säkert är avundsjuka på Notch finns det också en stor respekt för hans kunskaper och många tycker han gjort sig förtjänt av en behaglig tillvaro.
I den gamla socialdemokratiska världen finns mycket avundsjuka - helt enkelt därför att ingen förstår hur de rika blivit rika. Eller kanske just därför att de förstår. Och ser vi till inkomsterna för många av toppcheferna i näringslivet måste vi erkänna att det finns ett stort inslag av slump. I den nya världen är avundsjukan ersatt med respekt. Vägen till toppen är öppen för alla, precis som alla fotbollsspelare har möjlighet att bli en ny Zlatan - om de bara är tillräckligt bra på fotboll.
De gamla politikernas svar på framtidens utmaningar är arbetslinjen och den svenska modellen. De inser inte att enskilda människors produktivitet i allt större utsträckning är stokastisk och ojämnt fördelad. I deras värld är företagen hierarkier där man efter trettio års trogen tjänst blir befordrad till chef. De tror att människor är utbytbara - att alla likt Anders Sundström kan klättra till toppen och få miljoninkomster, bara de är tillräckligt lojala mot den organisation som de verkar inom.
Det är dags att vakna upp nu. Dags att inse att det har öppnats maskhål i den svenska modellen. Dags att förstå att distinktionen mellan arbete och fritid suddas ut. Dags att förstå att människor som har låga inkomster inte nödvändigtvis är lata - utan kanske bara väntar på att bli nästa Notch. Dags att förstå att alla inte kommer att bli Notch. Dags att inse att sjukdom och arbetslöshet inte är dikotoma begrepp. Dags att börja tänka på hur vi utformar våra trygghetssystem i en värld där vi inte är destinerade att börja jobba på bruket när vi fyllt 15.
Kommentarer