Den hälsosamme ekonomisten

Den stora finanskrisen i Kina

För två år sedan ställde jag frågan om Kina skulle bli ett nytt Japan. Vi kan nu konstatera att Kina kommit bra mycket närmare en japansk krasch och att det nu finns ännu större likheter mellan situationen i Japan 1980 och den i Kina i dag.

För det första handlar det om skuldsättning. Sju kinesiska provinser har skulder som överstiger 100 procent av BNP. Som en jämförelse har Grekland 185 procent och Spanien 100 procent. Skillnaden är att de kinesiska provinserna måste betala hög ränta på sina skulder och att det rör sig om kort upplåning

Den kinesiska staten har nyligen tvingat bankerna att byta ut korta högränteobligationer mot längre lån som löper med lägre ränta. Jo, så kan man faktiskt göra i en icke-demokrati. Men detta skjuter bara upp krisen till 2022 eller så. Sedan kommer samma sak att behöva göras igen, om inte förr.

Det är förstås lättare för staten att hantera en kris i bankväsendet än i Europa. Det är bara att trycka pengar, då det inte finns några besvärliga regler om vad en diktatur får göra. Men det man inte kommer undan är att en sådan åtgärd kommer att skapa inflation.

Finanskrisen är en sak. Om den får bestående följder, som i Japan, beror på hur uppblåst ekonomin är. Statistiken talar för att det ser illa ut.

Men det verkliga problemet är demografin. Kinas befolkning kommer att börja krympa från och med 2020. Påfrestningarna som det medför lär minska tillväxten. Den demografiska chocken är i relativa tal betydligt värre än den förändring som lett till nolltillväxt i Japan.

De som i dag menar att Kina kommer att fortsätta växa bör kanske fundera över om de på 1980-talet hade tillhört dem som trodde att Japan skulle fortsätta växa. För demografins obevekliga lagar gäller alla. Visst lär produktiviteten fortsätta att växa ett tag till, men mycket talar för att tillväxttalen på över åtta procent tillhör historien. Var beredda på att något otrevligt händer i Kina, även om vi inte vet exakt när skiten träffar fläkten.

Kommentarer