Den samhällsekonomiska nyttan av ett barn
I dag är dagen då det föddes ett barn. Och inte vilket barn som helst, Jesus lade grunden till en världsreligion - kristendomen. Att beräkna den samhällsekonomiska nyttan av just detta barn är dock av många skäl svårt.
Däremot kan man mycket väl beräkna nyttan av barn i allmänhet, som då definieras som de diskonterade externa ekonomiska effekter som ett barn ger upphov till.
Låt oss först konstatera att en befolkningsökning initialt har stora positiva externa effekter. En ekonomi som endast består av en person på en öde ö är inte en ekonomi, då det krävs utbyte av varor och tjänster för att ens börja räkna på BNP.
Men börjar vi på två personer ser vi att arbetsspecialiseringen snabbt ökar BNP per capita. En ekonomi med hundra personer kan dra nytta av specialisering på ett sätt som är svårt när det bara finns tio. Och i en värld med tio miljarder människor har specialiseringen gått så långt att vi kan sitta på flygande maskiner och skriva blogginlägg på apparater där världens samlade kunskap är en knapptryckning bort.
Vi har kommit ganska långt i specialiseringen och det är troligt att vi kan komma ytterligare en bit innan bristen på livsutrymme blir så akut att BNP per capita sjunker för varje ytterligare världsmedborgare.
Skälet till att vi bör räkna ut nyttan av barn är att vi då också kan få ett hum om hur policybeslut som påverkar nativiteten i sin tur påverkar ekonomin. Om nyttan av ytterligare ett barn är negativ bör staten antagligen vidta åtgärder som gör det mindre lönsamt att skaffa barn. Men om nettonyttan är positiv bör staten kanske vidta åtgärder som gör att nativiteten ökar.
Jag har ingen aning om huruvida världens befolkning för tillfället är större eller mindre än den nivå som på sikt maximerar BNP per capita. Men jag gissar att vi ännu ligger en bit under den nivå då bristen på plats och andra ekonomiska effekter gör att de externa effekterna blir negativa.
Det främsta skälet till att barn bidrar positivt till samhällets ekonomi är att fördelarna (inbetald skatt) infaller relativt tidigt och att kostnaderna (äldreomsorg och pension) infaller relativt sent i livet.
Samtidigt är det som bekant en lång startsträcka innan barnet kan bidra till produktionen. Trots det beräknar ekonomen Bryan Caplan nettonyttan till 180 procent av BNP per capita. Eftersom detta är den enda beräkning som jag känner till kommer jag att utgå från den. Omsatt till svenska förhållanden skulle det innebära att ett barn tillför 1,8 gånger 500 000 kronor till ekonomin, alltså 900 000 kronor.
Vid beräkningen av nyttan av policyåtgärder är det sällan som beslutsfattare tar hänsyn till hur åtgärderna påverkar nativiteten. Men intressant nog finns det gott om åtgärder som har en påtaglig effekt och ganska små förändringar av nativiteten kan därför få stora effekter på BNP per capita.
Caplan noterar att en studie på data från Kanada visar att en barnbonus på fem procent av BNP per capita höjde fertiliteten med 12 procent - i fallet Kanada från 1,5 till 1,75. Svensk familjepolitik omfattar betydligt mer än fem procent av BNP per capita och barn och förutan dessa subventioner skulle Sverige antagligen ha en fertilitet på tysk nivå, alltså runt 1,5 barn per kvinna.
Jag känner dock inte till några studier av det svenska barnbidragets effekter på fertiliteten, men det finns säkert en del. Låt anta att barnbidraget höjs med 2 000 kronor per barn och månad och att detta ökar fertiliteten med 0,25. Detta ger en samhällsnytta på 900 000 multiplicerat med 0,25 eller 225 000 kronor per barn.
Kostnaden bör då också uttryckas per barn. Barnbidraget utgår i sexton år och höjningen uppgår till 2 000 kronor i månaden. Det blir sammanlagt 384 000 kronor. Den samhällsekonomiska kostnaden för en transferering uppgår till marginal social cost of public funds (MSCP) gånger utgiften. Om vi antar att MSCP är 0,4 får vi då en samhällsekonomisk kostnad på 150 000 kronor.
I detta fall skulle en höjning av barnbidraget vara helt självfinansierande. Det som barnet bidrar med under livet överstiger den subvention som föräldrarna får ta del av - givet att dom uppfostrar barnet. Det skulle till och med gå att hitta en finansieringslösning som gör att nuvärdet blir positivt - och på sätt och vis är välfärdsstaten en sådan lösning.
Problemet är att det även för staten tar lång tid innan investeringen i barnbidrag börjar förränta sig i form av skatteintäkter. Och eftersom politiker i regel är myopiska kan de vara ovilliga att göra investeringen, trots att höjningen av barnbidraget på sikt betalar sig.
Kalkylen är givetvis känslig för olika antaganden. Om fertiliteten bara ökar med 0,15 går kalkylen med minus, då nyttan per barn bara blir 135 000 kronor. Men det kan finnas andra skäl till att subventionera barn än att de bidrar till ekonomin.
Marginalnyttan av barnsubventioner kan givetvis också vara avtagande. Barnbidraget i Sverige är redan 0,5 procent av BNP gånger 16 år, alltså åtta procent av BNP per barn. Till det kommer en rad andra subventioner, som kollektiv barnomsorg och föräldraförsäkring. Det är möjligt att Sverige sedan länge passerat den punkt där barnsubventioner ger en stor positiv effekt på fertiliteten.
På sätt och vis är det tråkigt, då det innebär att vi inte med statliga subventioner kan öka fertiliteten om den skulle närma sig tyska nivåer. Lyckligtvis finns det andra medel, exempelvis kan vi öka invandringen för att den vägen upprätthålla en effektiv storlek på befolkningen. Det förutsätter dock antagligen att vi fokuserar mer på arbetskraftsinvandring än i dag och att vi förbättrar integrationsprocessen.
Kommentarer