Den hälsosamme ekonomisten

Den plottriga arbetsmarknadspolitiken

Ibland ser man inte skogen för alla träd. I Sverige har vi en tradition av att rikta olika arbetsmarknadsåtgärder mot specifika grupper. Vi har lönebidrag, nystartsjobb, instegsjobb och allt vad det heter. Sedan har vi jobbavdrag som kompletterar dessa åtgärder genom att sänka skatten på arbete och därmed sänka den reala minimilönen utan att sänka den faktiska.

Det få verkar ha noterat är att plottrigheten i sig kan bidra till att sänka produktiviteten och därmed även välfärden. Ju mer riktad en åtgärd är, desto större potentiell skada kan den åstadkomma för ekonomin i stort. Det extrema exemplet är när subventionen är hundra procent och människor får betalt för att måla om pinnstolar i stället för att utveckla sin kompetens för att i ett senare skede kanske få ett vettigt jobb.

Det talas mycket om behovet av en ny skattereform. Jag tror vi har ett lika stort behov av en bidragsreform. Vi behöver rensa upp i alla dessa särlösningar för att hitta en modell som är generell.

Med generell menar jag inte sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga, det var verkligen ingen bra modell. Men vi behöver hitta något som liknar jobbskatteavdraget på arbetsgivarsidan och vi behöver frigöra de resurser som krävs för att fasa in en ny lösning. En delfinansiering kan givetvis vara en avveckling av nystartsjobben, men jag tror att vi behöver ha mer pengar än så.

För er som känner mig - detta är inte en plädering för medborgarlön - det är en separat fråga. Det handlar om incitamenten för att anställa personer med något lägre produktivitet - utan att man för den sakens skull stigmatiserar gruppen.

Personligen tror jag det finns lösningar, men det verkar som om det just nu är total stiltje i politiken. Om vi ska fasa ut Arbetsförmedlingen måste vi också ha en tanke om hur vi ska hantera det vi en gång trodde att den myndigheten skulle kunna åstadkomma. Och då är det hög tid att börja tänka.

Kommentarer