Den hälsosamme ekonomisten

Den penningpolitiska dualiteten och den svarta svanen

Följer med intresse de långa marknadsräntornas fall. Fram till för ett år sedan trodde jag att ekonomin skulle ta en naturlig vändning uppåt och att räntorna skulle stiga.

Det var ett jättemisstag - jag hade fel, fel, fel. I stället har räntorna fortsatt falla och vi står nu inför anomalier som svårligen kan hanteras inom ramen för befintliga paradigm.

Ett av de viktigaste paradigmen är att det finns en dual relation mellan riskabla tillgångar och säkra. De säkra är statsobligationerna, de osäkra är aktierna. Paradigmet gör att placerare över hela världen i tider av förväntad oro och höga aktievärderingar väljer att lägga pengarna i statsobligationer.

Det är fullt rationellt, givet att statsobligationerna är säkra tillgångar. Men vad händer med en nollkupongare med löptid på 50 år om den förväntade inflationen går från noll procent till två procent per år? Vi får ta fram miniräknaren och slå in 1,02 upphöjt till 50. Det blir ungefär 2,7, vilket innebär att en femtioårig obligation som är värd 1 000 kronor minskar i värde med drygt 60 procent i ett scenario med tvåprocentig inflation i stället för noll.

Är obligationen en säker investering om vi inte vet huruvida centralbankerna kommer att bedriva en politik som leder till noll eller två procents inflation? Jag skulle påstå att aktier i så fall kan vara säkrare, då de ofta motsvarar tillgångar som är inflationssäkrade. Bokföringsmässigt kan obligationerna trots det vara en tryggare placering, då regler och principer ofta utgår från nominella värden.

Den penningpolitiska dualiteten har lett till en situation där finansinstitutioner investerar i tillgångar som förväntas falla i värde över tid. Avkastningen på femtioåriga obligationer är inte förenlig med centralbankernas inflationsmål, vilket innebär att vi bara har två möjligheter:

1) Centralbankerna överger sina inflationsmål.

2) Obligationsmarknaden kraschar och värdet på stora delar av dessa "säkra" tillgångar faller med 50 procent.

Vilket scenario tror ni är mest sannolikt? Personligen tror jag att det är inflationsmålet som håller - politikerna kommer att vidta åtgärder som gör att penningvärdesförsämringen återgår till sin bana på två procent årligen. Det som ingen vet är *hur* politikerna kommer att gå tillväga för att åstadkomma detta.

Att som många tycks göra i dag - satsa på att politikerna inte lyckas återföra inflationen - är enligt min mening oerhört riskabelt. Att pensionsfonder och banker ändå lagt så oerhört stora summor i den korgen kan jag bara förklara med att det för många placerare inte finns några alternativ. Den som agerar rationellt sticker ut och lämnar flocken. Betalningen för att ha rätt är ringa, straffet för att vara en av några hundra miljoner placerare som hade väldigt fel är milt eller obefintligt.

Det är därför enbart aktörer som förvaltar sina egna pengar som kommer att agera rationellt framöver. Titta på hur miljardärer som Bill Gates och andra agerar - och anta inte att personer som förvaltar andras pengar gör det som egentligen krävs. Vi kommer att få se en flykt från så kallat säkra papper, men det kommer att finnas många andra som är för fega för att våga fly.

Kommentarer