Den hälsosamme ekonomisten

Den marginalistiska revolutionen i statsförvaltningen

Jevons, Menger och Walras formulerade var för sig en hypotes som sedan dess varit bärande i nationalekonomisk teori.
 
"Det är den marginella värderingen av en vara som avgör dess pris, inte det samlade värdet."
 
Ofta brukar man exemplifiera med vatten och diamanter. Hur kommer det sig att vatten, som faktiskt är livsnödvändigt, värderas så mycket lägre per kilo jämfört med diamanter, som egentligen bara är ett prydnadsföremål? 
 
Men även om den marginalistiska revolutionen inträffade i slutet av 1800-talet inser man att den inte har nått alla delar av samhället. Det finns nämligen en allmän uppfattning om att det är mängden pengar som har betydelse för vilket resultat som uppnås - inte hur pengarna delas ut.
 
Jag kan ta upp två exempel på detta; ett bra och ett dåligt. 
 
Det dåliga exemplet är vårdgarantin. Vårdgarantin är en fast summa pengar (ca två miljarder kronor) som delas ut till landstingen. Fast satsningen skulle sannolikt inte nämnvärt påverka landstingens beteende om den så hade uppgått till femtio miljarder. 
 
Det är nämligen inte resursbrist som leder till vårdköer, utan själva systemet för att fördela resurser i landstingen. Och på grund av den bristande kopplingen mellan vidtagna åtgärder och resurstilldelning har vårdgarantin ingen egentlig effekt på vårdköerna.
 
Det goda exemplet är sjukskrivningsmiljarden. Denna satsning fördelas till landstingen baserat på minskningen av sjukfrånvaron under året. I bästa fall innebär detta att landstingen tjänar 236 kronor per sparad sjukdag (en sjukdag kostar ungefär 470 kronor för staten). Det är uppenbart att en sådan satsning kan påverka beteendet i landstingen - trots att sjukskrivningsmiljarden bara utgör en procent av ohälsokostnaderna.
 
Statsbidrag kan utformas på olika sätt och ge helt olika ekonomiska drivkrafter för de som berörs.  Sjukskrivningsmiljarden ger på marginalen ungefär samma ekonomiska effekt som en överföring av 40 procent av kostnadsansvaret för sjukskrivningarna till landstingen (nio miljarder kronor). 
 
Att vårdgarantin inte skulle fungera utan tydliga regler för hur och när pengarna ska betalas ut borde inte ha förvånat. Fast trots det finns det tusentals offentligt anställda som uppfinner hjulet gång på gång. Ständigt verkar man tänka i resurstermer i stället för marginalistiska modeller. Man kan säga att politiken fortfarande lever kvar i ett marxistiskt tänkande - medan det övriga samhället fungerar enligt marginalistiska principer. 
 
Genom att tänka i termer av marginaleffekter, i stället för totaleffekter, skulle staten kunna styra verksamheter mer effektivt. Och till min glädje ser jag att marginaltänkandet börjar slå igenom på allt fler områden:
 
1) Vårdgarantin kompletteras nu med en tillgänglighetspremie, som är kopplad till uppnådda resultat.
 
2) Det tydliggörs att vårdgarantin avseende barn- och ungdomspsykiatrin inte kommer att betalas ut om inte målen uppnås.
 
3) Rehabiliteringsgarantin kopplas till utförda behandlingar, i stället för till befolkningsmängd.
 
Tyvärr finns det väldigt mycket kvar att göra. Eller som tur är, kanske. För det innebär att vi ekonomister har vår utkomst säkrad många år framöver.
 
AB SvD SDS Bm SmP HD DS  

Kommentarer