Den globala ojämlikheten minskar
Det vanligaste måttet på inkomstojämlikhet är Ginikoefficienten. Detta index bygger på att man sorterar alla individer från den som tjänar minst till den som tjänar mest - på en skala från vänster till höger. Sedan drar man en linje rakt upp som för varje punkt visar hur stor andel av de totala inkomsterna som de 10, 20, 30, ... , 100 procenten med lägst inkomst tjänar.
Resultatet är en kurva som initialt stiger långsamt, men som sedan stiger allt snabbare - för att vid 100 procent av befolkningen per definition uppgå till 100 procent av de samlade inkomsterna.
Om inkomstfördelningen hade varit helt jämn skulle kurvan ha stigit med 45 grader hela vägen från noll procent av populationen till 100 procent. Om inkomsten hade varit så ojämn som den kan bli - alltså om en individ haft alla inkomster - skulle kurvan ha varit plan nästan hela vägen för att vid den sista individen gå brant uppåt.
Mäter man ytan mellan kurvan som den hade sett ut om inkomsterna varit helt jämna och kurvan som den hade sett ut om fördelningen varit så ojämn som den kan bli får vi en referensyta som man brukar sätta till ett (1). På samma sätt får vi vid den helt jämna fördelningen ett index som blir noll (0).
Giniindex brukar i regel mätas på nationell nivå. I Sverige har ojämlikheten, mätt på detta sätt, ökat de senaste 45 åren. Samma sak gäller för USA, ojämlikheten tycks öka över tid.
Väljer vi i stället att mäta Giniindex på världsnivå ser vi att ojämlikheten tycks sjunka. Marian Tupy skriver att det indexet sedan år 2000 faktiskt minskar, vilket innebär att klyftorna mellan människor globalt sett minskar.
Man kan tycka att det är en paradox att klyftorna i världen krymper, samtidigt som de ökar i de flesta industrialiserade länder. Men möjligen är detta inte så märkligt. Det till och med logiskt, om vi tänker på att utbytet av varor och tjänster i allt större utsträckning sker mellan människor i olika delar av världen.
Att välfärden ökat i vår del av världen - och att den inte kommit andra länder till del i lika hög grad - kan delvis förklaras av att vi inte tillåter fri migration. Om kostnaden för att resa hade varit obefintlig och gränserna öppna skulle befolkningen i länder med låg levnadsstandard rösta med fötterna och flytta till ett rikare land.
Den andra delförklaringen är att befolkningen i rikare länder fått ta del av utbildning och erfarenheter som gör att de har en komparativ fördel. De kanske inte har bättre genetiska förutsättningar, men tillgången till utbildning, arbetsmarknader och sjukvård gör att de med tiden får avsevärt större möjligheter att bidra till den ekonomiska utvecklingen.
Den tredje förklaringen - och den som ekonomer oftast brukar hänvisa till - är att politiken som bedrivs i de mindre utvecklade länderna ofta hämmar den ekonomiska utvecklingen. I själva verket är det något av en ond cirkel, då de demokratiska institutionerna som sådana förutsätter att större delen av befolkningen i ett land är läskunniga. Det är svårt att bilda sig en uppfattning om de olika politiska partiernas förmåga att genomföra sina löften förutan de referenspunkter som man måste läsa sig till. Utan att veta vad som hände i Venezuela är det svårt att veta att en politiker som utlovar socialism sannolikt inte kommer att nå hela vägen till det goda samhället.
Även om de fysiska gränserna alltjämt är betydande har de ekonomiska förmodligen aldrig varit så låga. Dessutom - i takt med att vi rör oss från varuproducerande ekonomier till tjänsteproduktion blir de fysiska gränserna mindre viktiga. Om man är kapabel att skapa mervärde i tjänsteproduktionen räcker det med att ta sig till ett land eller en region där äganderätt respekteras för att dra nytta av sin förmåga.
Som indier behöver du inte längre åka till Silicon Valley för att delta i utvecklingen av programvara - det räcker kanske med att åka till Bangalore. Med en kritisk massa av kompetenta människor kan vilken region som helst uppnå en hög levnadsstandard. Resten av den goda cirkeln - som gett oss själva vårt välstånd - följer med ökningen av medborgarnas medelinkomster.
Den ökande konkurrensen, handeln och den tekniska utvecklingen slår emellertid också mot dem som byggt sitt liv på att tillhandahålla service till den skapande sektorn. Människor som inte har förmågor som är unika riskerar att få det betydligt jobbigare. Efterfrågan på koordinering minskar i takt med att algoritmerna tar över. Det innebär också att stora delar av medelklassen - beroende av hierarkier som bryts ned - antingen måste bli högproduktiva entreprenörer eller söka sig till enkla jobb, där lönerna mer beror på hur mycket man arbetar än vilken titel man har på visitkortet.
När hierarkierna slås ut slås alltså även medelklassen ut. Vi är i någon mening tillbaka i läget vid industrialiseringens begynnelse - bara det att de som i dag arbetar på golvet inte längre har någon enskild arbetsgivare att relatera till eller att förhandla med. Chefen är en app som kan laddas ner på Android Market eller Apple Store.
Att ojämlikheten ökar i en sådan miljö är inte konstigt. Å ena sidan har vi utvecklarna i Silicon Valley, å andra sidan har vi människorna som arbetar med dessa appar som arbetsgivare. Klyftan mellan den som utvecklar algoritmen och den som styrs av algoritmen är den nya dikotomin som motsvarar kapitalister och arbetare i industrisamhället.
Samtidigt som denna utveckling skapar klyftor i utvecklade länder ger den möjlighet för entreprenörer från mindre utvecklade länder att skapa välstånd. Nya och framgångsrika företag innebär skatteintäkter, vilket i sin tur skapar utrymme för offentlig välfärd och tid för barn att utveckla sina färdigheter. Möjligheterna sätter via institutionell konkurrens press på stater och delstater att förbättra näringsklimatet. Och i den mån den institutionella konkurrensen inte lyckas utjämna inkomsterna kommer migrationen att göra det; migration såväl mellan som inom länder.
Att migrationen till USA och EU är reglerad hindrar alltså inte de ekonomiska krafterna från att jämna ut inkomsterna globalt. Varuekonomin gjorde på sätt och vis den utvecklade delen av världen till något av en skyddad verkstad. Inget land kan dock skydda sig från konkurrensen på tjänstemarknaden. Samma krafter som skapar ojämlikhet på nationell nivå - i de rika länderna - kan alltså bidra till att minska klyftorna på global nivå.
Om vi för ett ögonblick bortser från att skatter och socialförsäkringar också spelar roll kan vi tänka oss en slutpunkt där ländernas och världens inkomstfördelning konvergerar. Den globala inkomstfördelningen har redan gått från ett maximum på 0,65 för hundra år sedan till ungefär 0,45 i dag. Det är av en händelse samma nivå som det svenska Gini-indexet ligger på innan skatter och transfereringar.
Efter skatter, transfereringar och välfärdstjänster är vårt Giniindex 0,25. Detta antyder att inkomsterna i Sverige, helt förutan skatter och transfereringar, skulle vara lika ojämnt fördelade som de disponibla inkomsterna i världen som helhet.
Vi ser framför oss en värld där de största inkomstskillnaderna antagligen inte finns mellan länder, utan inom länder. I viss mening är det så redan i dag - om vi ser till arbetsinkomster - men vi observerar inte de stora produktivitetsskillnader som finns mellan enskilda då vi systematiskt utjämnar dessa via skatter och transfereringar. Sveriges BNP per capita är ett genomsnitt som rymmer personer som aldrig haft en arbetsinkomst till personer som Markus Persson - grundaren av Mojang, som köptes av Microsoft för 2,5 miljarder dollar. I den nya ekonomin blir det tydligt att Persson skapat 2 000 kronor för varje nu levande svensk.
Det avgörande för Sveriges framtid i den nya ekonomin är därför hur många Markus Persson Sverige kan producera jämfört med andra länder. Så hur lägger vi om våra skattesystem och trygghetssystem för att inte halka efter länder som Indien och Kina? Tja, mitt tips är att snabbt som ögat börja beskatta konsumtion och sluta beskatta inkomster och entreprenörskap. Huruvida skatterna omfördelar mer eller mindre är i sammanhanget en helt irrelevant fråga, för om vi beskattar fel saker får vi ingen välfärd kvar att fördela.
Kommentarer