Den gemensamma nämnaren för populisterna
Lyssnar på Godmorgon Världen om populistiska partier. En forskare konstaterar att det enda gemensamma som partierna har är EU-motstånd och främlingsfientlighet. Fast inte ens detta har de gemensamt. Många populistiska partier är öppna för migration och flera är EU-positiva. Ta Saulius Skvernelis i Litauen. Ta Bernie Sanders i USA. Ta Hugo Chavez i Venezuela.
Journalister har ofta hjärtat till vänster och vill helst undanta vänsterpopulisterna från epitetet "populist". Eller också tar man bort prefixet "vänster". Som när vänsterpopulismen i Venezuela havererar. Nu heter det bara "regimen" i Venezuela. Ungefär som när SAS målade bort alla varumärkesbeteckningar på flygplanet som störtat i Gottröra.
Nej, det som förenar populister är att de vädjar till människors känsla av rätt och fel. Att omfördela från rika till fattiga är moraliskt rätt. Att sätta åt roffarna på Wall Street är rimligt. Att samarbeta i Europa ger fred. Att stoppa inflödet av muslimer bevarar folkhemmet intakt.
Alla politiker försöker givetvis vädja till väljarnas känslor och värderingar. Det som skiljer populisten från den vanliga politikern är dels att populisten inte bryr sig om huruvida den föreslagna politiken är genomförbar eller inte, dels att det ofta inte finns någon röd tråd i populisternas program - förslagen är principlösa.
Populisterna får ofta beteckningar som "högerextremister" eller "vänsterextremister". Men det som kännetecknar populister är - ironiskt nog - att de inte är tillräckligt konsekventa för att kunna vara extrema åt något håll. Vi kan ställa populisterna i kontrast till en övertygad socialist eller en liberal. De senare har båda tänkt igenom hur samhället bör organiseras och låter sina politiska förslag bli medel på vägen mot målet att förändra samhället i en viss riktning.
Så fungerar inte en populist. Populisten stannar vid åsikterna, vilket gör att olika förslag mycket väl kan komma att motverka varandra.
Lena Andersson skriver om denna konflikt mellan känslor och ideologi i artikeln "Rätten att röra sig fritt". Medan liberalen utgår från principen om individens rätt att röra sig fritt och låter denna princip vara utgångspunkt för politiska förslag väljer populisten att utgå från det instinktiva obehaget inför det främmande och formar sina politiska förslag med känslorna som utgångspunkt för politiken. När sexköpslagen diskuteras tar populisten sin utgångspunkt i känslorna inför företeelsen prostitution. Liberalen, däremot, för en diskussion om individens autonomi och fria val och kommer fram till motsatt ståndpunkt.
Valet mellan principer och känslor är grundläggande. En principfast politiker uppfattas ofta som okänslig och beräknande. Det är ingen slump att de mest konsekventa ideologierna därför även betraktas som de mest empatilösa. Ett barn som agerar spontant och planlöst är gulligt, medan en nationalekonom - som kanske räknar på värdet av ett människoliv för att göra livräddande åtgärder mer konsekventa - uppfattas som allt annat än gullig. Det omedelbara och spontana väcker sympati, medan långsiktighet och planering är osympatiska drag.
Förmågan att avstå från omedelbara fördelar till förmån för framtida vinster är en förmåga som utvecklas över tid hos människor och djur. Till och med hamstrar kan med träning få en viss förmåga att avstå från fördelar i nuet - även om den inte kan mätas med människors planeringsförmåga. Hamstrar är gulliga, men vi vill ändå inte ha en hamster som statsminister - det är bättre med en vuxen människa som förmår att planera inför framtiden.
Synen på invandring är ett typexempel på en av de frågor där den ideologiska grundsynen hamnar i konflikt med verkligheten. För vänstern inträffar detta när principen om små löneskillnader kommer i konfikt med principen om solidaritet - uttryckt i slagordet "arbetare i världen förenen eder". När representanter för den socialdemokratiska arbetarrörelsen står och skriker "go home!" till fattiga Lettiska arbetare i Vaxholm har principerna ställts på sin spets. Och principerna förlorat.
När svenska liberaler, med sin tro på individens autonomi, möter främlingar som inte förstår de sociala koderna på den lokala sopstationen och därför kräver stängda gränser har principerna ställts på sin spets. Och principerna förlorat.
Varken facksossarna eller liberalerna vill erkänna att de frångått sina principer. De försöker hitta alla möjliga bortförklaringar - som att vi alla får det bättre om vi var och en håller oss på vår kant i världen. Men ingen som ser verkligheten kan förneka att facket vill ge letterna andra - och sämre - rättigheter eftersom de är födda i Lettland. Och ingen kan förneka att liberalerna vill ge syrierna andra - och sämre - rättigheter eftersom de är födda i Syrien.
Sedan diskuterar vi hur våra emotionellt baserade ställningstaganden ska kunna förenas med våra respektive ideologiska utgångspunkter. Utan att inse att vi lämnar våra principer och bejakar en helt ny princip - om att grupper av människor kan tilldelas rättigheter på helt godtyckliga grunder. Här har vi kärnan i den politiska populismen - den kognitiva dissonansen. Viljan att äta kakan och samtidigt ha den kvar. Att säga sig stå för en princip - som man överger så fort den kommer i konflikt med mer basala behov.
När barn eller små djur beter sig på detta sätt tycker vi det är gulligt och sympatiskt. När vuxna människor och våra politiska ledare gör det är det egentligen allt annat än sympatiskt - det innebär bara att mänskligheten och det politiska systemet har regredierat. Att bli vuxen handlar om att kunna överblicka konsekvenserna av sina beslut och ideologiska ställningstaganden. Kan man eller vill man inte göra det är man inte riktigt vuxen.
Kommentarer