Den hälsosamme ekonomisten

Sveriges framgångssaga - en uttalad frånvaro av populism

I veckan hade vi besök av demograferna från SCB på Svenskt Näringsliv. Föredraget dom höll handlade om invandring/utvandring och födelsetal. Jag noterade ett antal verkligt intressanta saker i materialet som dom presenterade.

Den första är i hur stor utsträckning sjukvårdens bättre hantering av hjärt- kärlsjukdomar bidragit till att öka medellivslängden. Uppskattningsvis 90 procent av minskningen av dödlighet över 70 år handlar om cirkulationssystemet. I länder med låg medellivslängd bland män är det sannolikt ofta en kombination av alkoholmissbruk och faktorer som rökning som förklarar skillnaden.

En annan faktor som står ut är att dödligheten under 70 är extremt låg i utvecklade länder. Man kan i princip dra ett streck vid 1950 och ser då att man före 1950 hade en ganska stor sannolikhet att dö i alla åldrar. Det är först efter 1950 som man som ung och medelålders har kunnat känna sig någorlunda säker på att överleva nästa år.

Den tredje faktoiden är fertiliteten. Det är uppenbart att något hände med den trendmässiga utvecklingen av fertiliteten i Sverige under 1950-talet. Många pekar på att fertiliteten ökade tack vare den ekonomiska utvecklingen. Detta förklarar dock inte varför fertiliteten minskar i andra länder som har en positiv ekonomisk utveckling, som Kina och Japan.

Förklaringen till att Sverige står ut i detta avseende tror jag är diskussionen om kris i befolkningsfrågan och att man 1948 införde ett väldigt stort bidrag för barnafödande, nämligen barnbidraget. Utan barnbidraget och familjepolitiken i allmänhet tror jag att vi hade haft ungefär samma födelsetal som Japan - om inte lägre. En individualistisk kultur brukar hänga samman med låga födelsetal och ingen kultur kan nog sägas vara mer individualistisk än den svenska - detta trots att motsatsen ofta påstås.

Detta innebär däremot inte att samhällsdebatten är individualistisk. Konsekvensen av individualismen blir ironiskt nog en uttalad konsensuskultur, då inga individer av sig själva är starka nog att utmana kollektiva föreställningar om rätt och fel.

Det som får mig att tänka på SCB-föredraget är en DN-artikel om att Venezuela fått slut på penicillin. Sulfa och penicillin är just, vid sidan av behandlingen av hjärt- kärlsjukdomar, en av få medicinska faktorer som varit så viktiga för folkhälsan att de långsiktigt påverkat den demografiska utvecklingen. Utan penicillin kan man inte vara säker på att överleva nästa år, vilket gör att man inte kan planera långsiktigt på samma sätt som om dödligheten är låg.

Att ett land inte har tillgång till penicillin är därför väldigt allvarligt, då det förändrar benägenheten att investera - både i fysiskt kapital och i humankapital. Samma sak gäller antagligen till viss del annan sjukvård, som den förebyggande vården för sjukdomar i cirkulationssystemet.

Det Venezuela lyckats åstadkomma med hjälp av socialismen är remarkabelt och en demonstration av att ekonomisk politik har betydelse för ett lands ekonomiska utveckling. Ser vi till de utvecklade länderna finns det små skillnader i produktivitet och vi skulle därmed kunna dra slutsatsen att det inte spelar så stor roll hur vi utformar skatter och bidragssystem.

Men det har det - på lång sikt. Exemplet Venezuela visar att det har stor betydelse hur incitamenten är utformade. Exemplet Sverige visar att barnbidraget kan göra skillnaden mellan om vi blir ett land med 4 000 000 invånare eller ett land med tio miljoner invånare. Nu kanske ett eventuellt födelseunderskott skulle ha kompenserats med invandring, men helt säkert är det inte.

Det som gör Sverige annorlunda än många andra länder är att politikerna under vissa perioder fått möjlighetsfönster som gjort det möjligt att efter eget godtycke och i strid med alla särintressen göra politiken mer rationell. Den socialdemokratiska dominansen mellan 1930 och 1960, den stora skattereformen 1990 och regeringsperioden med Alliansen 2006-2010 är tre sådana perioder då polikerna av en slump fått chansen att för en tid strunta i alla särintressen och göra det de själva tycker är bra för samhället.

Att politikerna får stor makt behöver inte innebära att samhället blir bättre - se bara på Venezuela - med det kan bli så. Om politiker med samhällets bästa för ögonen en tid får möjlighet att fila ner alla de anomalier som uppstått när särintressen över tid blockerat förändringar och förbättringar. 

Inom public choice-skolan diskuteras ofta avvägningen mellan beslutsförmåga och skydd för minoriteter. En tes är att det finns en optimal nivå där skyddet för minoriteter är väl avvägt mot förmågan att genomföra potentiella förbättringar. 

Fast jämför vi USA och Sverige finner vi ironiskt nog att Sverige har lyckats bättre på båda dessa punkter. Vi har en hög grad av lagstyre och förutsägbarhet, trots att politikerna har mindre begränsningar än i USA. Vi har extremt lite korruption på central nivå, om man nu inte räknar vänskapskorruption. Våra system är mer rationella och sammanhängande till sin konstruktion och vårt skattesystem befinner sig närmare det som i teorin är det optimala skattesystemet än i något annat land.

Forskarna borde ägna mer tid åt att studera hur detta har gått till, för jag tror inte att det är någon slump. Hur har Sverige lyckats hålla uppe fertiliteten, minimera barnadödligheten, minska dödligheten i hjärt- kärlsjukdomar till en unikt låg nivå, samt närma sig det optimala skatte- och bidragssystemet snabbare än nästan något annat land?

Förklaringen är antagligen enklare än vad vi tror och vi är sannolikt de minst lämpade att förstå vad som hänt - att analysera ett system som man själv är en del av är i regel en rätt hopplös uppgift. Jag skulle kunna tänka mig att nyckeln ligger i att förstå hur samspelet mellan tjänstehen och politiker ser ut på den centrala nivån. Vilka politiska processer är det som producerar politiker som Gustav Möller, Kjell-Olof Feldt och Anders Borg - som är besjälade av det tråkiga hantverket med att steg för steg förbättra samhället?

Och kanske ännu mer intressant - hur kommer det sig att det i Sverige tar tvärstopp för politiker som Juan Perón, Hugo Chavez och Donald Trump? Varför fungerar det att tala sanning i vårt land - när den för politiker mest framgångsrika strategin i många andra länder är att ljuga?

Kommentarer