Den hälsosamme ekonomisten

De nya socialdemokraterna

Det är oerhört jämnt mellan blocken och strateger på båda sidor av blockgränsen funderar nu på hur man ska vinna valet. Vilka väljare ska man rikta sig till? Är det marginalväljarna som avgör valet av parti, eller är det väljarnas uppfattning om vilka värderingar som partierna står för?

Jag tror att det kan vara både och. Bilden av ett parti sätts av de hundratals förslag som presenteras och av hur medierna rapporterar om dessa förslag.
 
Mahatma Gandhi uttryckte sig på följande sätt:
 
"A nations greatness is measured by how it treats its weakest members."
 
Samma sak kan man säga om ett politiskt parti. Ett politiskt parti bedöms inte efter hur väl man i retoriken värnar om samhällets svaga, utan efter hur man i praktiken har lyckats minska de sociala klyftorna.
 
Vänstern har byggt sin legitimitet på att värna samhällets svaga. Problemet är att retoriken inte alltid har åtföljts av en politik för minskade klyftor. Värnskatt, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt. Alla dessa skattehöjningar som Socialdemokraterna föreslår skulle naturligtvis kunna användas för att distribuera pengar från rika till fattiga.
 
Ser man det historiskt har detta dock inte varit fallet. Man har i stor utsträckning höjt skatten för extremt rika och ganska rika för att kunna dela ut pengar till medelklassen. Väljare som föredrar en omfördelning från rika till fattiga, framför en omfördelning från rika till medelklass, har fått acceptera Socialdemokraterna som det näst sämsta alternativet.
 
Själv har jag svårt att hitta en enda stor socialdemokratisk reform de senaste 15 åren som enbart varit inriktad på att förbättra situationen för de människor som har det allra sämst i samhället.
 
Införandet av högkostnadsskydd för äldre inom tandvården kommer nog närmast, men denna reform har redan överträffats av den nuvarande regeringen som infört ett högkostnadsskydd för samtliga grupper.
 
Ser man till utvecklingen av inkomstklyftorna de senaste åren är det svårt att hitta stöd för tesen att Socialdemokraterna skulle gynna de sämst ställda. Mätt med Gini-index har klyftorna ökat med 50 procent mellan 1995 och 2005.
 
Under denna period skickade den socialdemokratiska regeringen ut 140 människor om dagen i förtidspension.
 
Att sjukskrivningarna tredubblades må ha varit ett olycksfall i arbetet och inte en medveten politik för att dölja arbetslöshet. Men att man konsekvent förde över sjukskrivna, med 80 procents ersättning, till förtidspension, med 64 procents ersättning, var däremot inte ett olyckfall. Det var en medveten politik för att sänka kostnaderna för ohälsan - med bieffekt att även de ekonomiska klyftorna i samhället ökade påtagligt.
 
Det här var ett långt resonemang med en kort slutsats: Man kan inte i längden i retoriken hävda att man gynnar de mest utsatta i samhället, och sedan bedriva en politik som syftar till att vinna medelklassens röster.
 
Mona Sahlins trovärdighet, när hon påstår att Alliansregeringen ökar de ekonomiska klyftorna, kommer förr eller senare att bedömas utifrån hennes eget partis tillkortakommanden på området. Möjligen kan hon tillfälligt komma undan genom att skylla på Göran Persson, eller varför inte genom att lansera begreppet De nya Socialdemokraterna?
 

Kommentarer