Den hälsosamme ekonomisten

Därför väljer jag Piratpartiet

Några av er som läser den här bloggen har kanske undrat över vad jag ska rösta på - nu när jag lämnat Moderaterna. Och som ni kanske misstänkt blir det Piratpartiet.

Varför det, frågar ni er kanske? Ja, jag ska försöka förklara hur jag resonerar och varför jag kommer fram till att Piratpartiet är det bästa alternativet.

Som alltid bör man börja med värderingar. Jag är individualist och vill se ett frihetligt samhälle. Men det finns fler än en dimension i frihetsdebatten. Det finns en ekonomisk dimension som i huvudsak handlar om skattetryck och reglering av näringsverksamhet. Det är den dimensionen som oftast förekommer i den svenska debatten. När vi talar om höger och vänster refererar vi oftast till den ekonomiska dimensionen.

Stora tänkare på det ekonomiska området är Adam Smith, Frèdèric Bastiat och Friedrich von Hayek. Många av dessa tänkare är förstås mer än ekonomer - de är samhällsfilosofer. Men de riktar ändå sitt fokus mot den fysiska världen - ekonomiska förhållanden och institutionella strukturer.

Sedan finns en annan tradition. Vi kan tala om den psykologiska dimensionen, där fokus i stället är individens autonomi och förhållande till normer och fördomar. I denna ringhörna har vi filosofer som Friedrich Nietzche, Fjordor Dostojevskij och Max Stirner.

Den psykologiska dimensionen har mer intresserat moralfilosofer än politiker. Ändå var det den psykologiska dimensionen som en gång var bärande i samhällsdebatten. Man skulle kunna likna det politiska universumet med fysikens teorier om "dolda dimensioner". 

Det finns kopplingar mellan den ekonomiska dimensionen och den psykologiska. Det finns exempelvis tydliga beröringspunkter mellan anarkokapitalismen och syndikalismen. Hinke Berggren inspirerades av De Fria i Berlin. Och det går att spåra en röd tråd från Friedrich Nietzche till Ayn Rand.

Jag tycker att båda dimensionerna är viktiga. Jag tror att ekonomisk frihet är en förutsättning för psykologisk frihet. Men jag inser också att jag befinner mig i en kvadrant i det nedre hörnet av det tvådimensionella rummet. Och då är frågan - vilken tåt man ska rycka i för att få största möjliga effekt?

Partier är koalitioner mellan människor som tycker olika. Max Stirner talade om egoisternas union (EU). Och genom att stödja den ena eller andra gruppen kan man åstadkomma mer än genom att bara rycka på egen hand. Det är som i dragkamp - man måste vara några stycken för att det ska bli något drag.

I partivalet finns det därmed två kriterier som bör vara uppfyllda. För det första bör partiet dra samhället åt samma håll som man själv vill dra. För det andra bör alla partiaktiva dra åt ungefär samma håll. För det tredje bör man vara någorlunda säker på att de man samarbetar med kommer att fortsätta att dra åt rätt håll.

Moderaterna fallerar i dag på alla dessa punkter. För det första drar partiet och dess företrädare inte åt samma håll. Exempel är att Peter Normans vurmande för statliga företag eller Anders Borgs öppning för kvotering i Ekots lördagsintervju. När det gäller partiaktiva upplever jag inte att ideologin längre är ett sammanhållande kitt i organisationen. Snarare är det makten och arvodena som håller alla samman. Och för det tredje är jag inte säker på vad partiet kommer att tycka efter att fokusgruppen haft sitt senaste möte.

Samma sak gäller i princip de övriga partierna i koalitionen. Visst, jag kan fortfarande lita på att Kd drar åt det värdekonservativa hållet. Problemet är bara att jag inte vill dit.

De partier som står för värderingar finns i dag i huvudsak på den andra sidan. Vänsterpartiet är socialistiskt i ekonomisk mening, står väl å andra sidan i någon mening för det psykologiska frihetsidealet. Miljöpartiet har en vision om ett samhälle i samklang med naturen, är neutralt till vänsteranstruket i ekonomiska frågor och kan sägas vara frihetligt i psykologisk mening. Jag känner till och med personer som är väldigt liberala i ekonomisk mening, men som ändå röstar på Mp av just detta skäl.

Sverigedemokraterna är nationalistiska och ganska neutrala i ekonomiska frågor. Jag skulle placera dem på den kollektivistiska sidan av den psykologiska frihetsdimensionen, men jag kan ha fel. 

Som ni säkert förstår av den här uppräkningen finns det inte mycket kvar att välja på. Piratpartiet gör ett viktigt arbete för att hindra massövervakning och inskränkningar av individens rättigheter i förhållande till makthavarna. Det handlar om demokratiska rättigheter som yttrandefriheten, om kollektivens rätt att inskränka individernas handlingsfrihet, om privatlivets skydd mot myndigheter, företag och säkerhetstjänster. Man har också varit oerhört framgångrika i Bryssel och i Sverige, vilket framgår av den här redogörelsen.

Makten över nätet kommer också att bli en allt viktigare fråga med tiden. Skulle Piratpartiet tappa inflytande i Bryssel är risken påtaglig att de som vill inskränka medborgarnas rättigheter flyttar fram sina positioner. Motiven kommer som alltid att vara goda: kampen mot terrorismen eller musikindustrins framtid. Att läget på den fronten är relativt lugnt ska inte förklaras med att kampen är vunnen - snarare handlar det om att frihetens fiender inte vill föra upp nätfrågorna på dagordningen så länge Piratpartiet finns kvar.

Så, detta är mina skäl för att stödja Piratpartiet. Om EU-valet blir framgångsrikt skulle jag även kunna tänka mig att lyfta den psykologiska frihetsdimensionen i inrikespolitiken. Det behövs en mer visionär politik och jag tror att Piratpartiet kan bli en spelare i debatten. Men det får vi återkomma till.

Till dess är det partiets valmanifest i EU-valet som gäller. Några enkla punkter: Demokratiska reformer, skydd mot övervakning, personuppgiftsskydd, reformerad upphovsrätt, tolerans, mer fokus på teknik, samt transparens i unionens handelsavtal. Samtliga är förenliga med såväl det psykologiska som det ekonomiska frihetsbegreppet.

DN1 DN2 DN3 DN4 MMK Sk NSK LT 

Kommentarer