Den hälsosamme ekonomisten

Dags för utbudspolitik

Under år 2023 väntas priserna fortsätta stiga i snabb takt. Samtidigt kan vi räkna med att löner, bidrag och pensioner ökar i en betydligt långsammare takt, kanske i enlighet med löneavtalen eller möjligen något snabbare. Enligt beräkningar av SE-banken kan villaägare i prisområde 4 (bland annat Skåne) riskera att få ökade kostnader med nästan 100 000 kronor per år när elprishöjningar, räntehöjningar och stigande drivmedelskostnader räknas samman.

Vi vet samtidigt att demografiska förändringar kommer att pressa upp kostnaderna och behoven inom välfärden. Pensionsåtaganden inom kommunsektorn riskerar att driva upp utgifterna ytterligare. För att inte tala om den indirekta effekten av stigande priser. Kommunerna kommer med stor sannolikhet att tvingas höja skatten under åren som kommer, om de inte hittar vägar att öka effektiviteten i sin verksamhet.

Enligt Konjunkturinstitutets septemberprognos väntas det finansiella sparandet ligga på plus 2023. Det är ytterst osannolikt att så blir fallet. I kalkylerna antas nämligen att staten förhåller sig passiv. Men i valrörelsen lovade partierna att på olika sätt kompensera väljarna för ökade elpriser, drivmedelspriser och möjligen även för de stigande räntorna.

Den svenska diskussionen är knappast unik. Liz Truss fick i Storbritannien förtroendet att styra landet, tack vare att hon lovade att sänka skatten och att kompensera väljarna för allt ont som drabbat dem. Men när planerna skulle sättas i verket visade det sig lättare sagt än gjort. Landet hade redan ett budgetunderskott på åtta procent av BNP och en statsskuld på nästan hundra procent.

När regeringen lanserade sin minibudget blev konsekvensen därför kraftigt höjda räntor. Trettioårsräntan steg från 2,3 procent den första augusti till drygt fem procent strax efter att budgeten hade presenterats. Centralbanken - Bank of England - tvingades gå in och stödköpa obligationer för att rädda offentliga pensionsfonder.

Men bara för att det var en dålig idé av Storbritannien att lova kompensationer och skattesänkningar behöver det inte vara en dålig idé för Sverige. Vi har helt andra förutsättningar - med en statsskuld på 40 procent och obefintligt budgetunderskott. Faktum är att det kan vara helt nödvändigt för att balansera ekonomin. Det finns helt enkelt inte så många andra bra sätt att kompensera hushållen för de prisökningar som skett och som fortsätter åren som kommer. Att *inte* kompensera hushållen är detsamma som att låta ekonomin tvärnita av sig själv. Det skulle säkert lösa inflationsproblemet, men samtidigt orsaka andra problem.

Grupperna som behöver kompensation är många. Vissa har drabbats av höga elpriser, andra av höga bensinpriser och/eller av höjda räntor. Hur hårt ett enskilt hushåll drabbas beror på om man har stor elförbrukning, långa jobbresor eller lånat mycket till bostaden. Att konstruera en kompensationsmodell blir därför komplicerat - och riskerar dessutom att leda till att "felaktiga" beteenden stimuleras, exempelvis stor energiförbrukning.

Risken att överkompensera vissa hushåll bör därför vägas mot målet att träffa rätt. Det är inte säkert att man ens med sofistikerade modeller på varje enskilt område lyckas kompensera alla som drabbats.

Ett alternativt sätt att hantera frågan skulle därför vara att kompensera alla hushåll lika mycket. På detta sätt skulle staten kunna undvika ett brant fall av den privata konsumtionen, samtidigt som de hushåll som påverkats mest åtminstone går skadeslösa ur det hela.

Skattesänkningar är i allmänhet permanenta. Det gör att ett permanent jobbavdrag eller grundavdrag ter sig mindre lämpligt, då detta även skulle permanenta underskottet i de offentliga finanserna. Men ett temporärt skatteavdrag skulle innebära ett års underskott - och förhoppningsvis normaliseras både drivmedelspriser och elpriser under loppet av nästa år.

Ett temporärt extra grundavdrag - lika för alla - med samma konstruktion som jobbavdraget, men för alla inkomster - även pensionsinkomster och bidragsinkomster - är en möjlig lösning på kompensationsproblemet. Om grundavdraget uppgår till 10 000 kronor per individ kommer de allra flesta att få tillräcklig kompensation för ökade levnadsomkostnader.

Vissa hushåll har förvisso större kostnadsökningar, men då beror detta i regel på stora lån - och det är kanske inte i första hand hushåll som köpt mångmiljonvillor som bör kompenseras. På sikt bör de ökade räntekostnaderna för övrigt inte kompenseras - de normaliserade räntorna är ett problem endast om ökade räntebetalningar sammanfaller med andra fördyringar.

Vilka grupper faller utanför modellen? Mest uppenbart är det familjer i behov av försörjningsstöd och studenter. Studiemedlen räknas dock upp med KPI - alltså inflationen, medan riksnormen - som styr det ekonomiska biståndet - är kopplad till prisutvecklingen på andra sätt.

En ettårig kompensation på 10 000 kronor per individ skulle - om man undantar barn - kosta staten 80 miljarder kronor. Det motsvarar knappt 1,5 procent av BNP. Isolerat skulle en så stor ökning av de offentliga utgifterna medföra en betydande finanspolitisk stimulans. Men samtidigt befinner vi oss i en ovanlig situation, där priserna ökar med tio procent på årsbasis -medan lönerna bara stiger med tre procent.

De privata hushållens konsumtion utgör 44 procent av BNP. När priserna stiger med tio procent innebär detta att hushållens kostnader ökar med 240 miljarder. En tredjedel av detta uppvägs av löne- och bidragsökningar, på ungefär tre procent. Återstår gör därmed 160 miljarder i konsumtionsbortfall. Allt detta kan eller bör förstås inte kompenseras. Men att kompensera den del som förväntas vara ett temporärt bortfall kan bidra till att stabilisera läget.

Regeringen avsatte sex miljarder kronor i elpriskompensation för tre månader (december 2021, januari 2022, februari 2022). Värt att notera är dock att elpriserna förra vintern låg runt två kronor i snitt. Hela nästa år väntas priserna i elområde 4 ligga på fyra kronor, om man ser till terminsmarknaden.

Att lova kompensation för elpriserna i valrörelsen var måhända förhastat, då vi i dag ser att kostnadschocken för hushållen är sammansatt av många olika delar. Det är svårt att dra ut en enskild del och kompensera enbart för just denna.

Sedan bör påpekas att också fördyringar i kommunsektorn kommer att drabba medborgarna. En skattesänkning med 10 000 kronor per individ - eller 20 000 för en familj - skulle därmed knappast bli en överkompensation. De allra flesta hushåll har - eller kommer att få - fördyringar i denna storleksordning. Att sänka skatten med 80 miljarder är bara sund konjunkturpolitik. Det är långt till de överbryggningstankar som förekom på 1970-talet.

Bild av ivabalk från Pixabay

Kommentarer