Den hälsosamme ekonomisten

Dags att leka Houdini

Det är de rikaste hushållen som har de största lånen - därför är problemet med överbelåningen inte så stort som vi kunde befarat. Eller?

Låt oss titta på de näst rikaste hushållen, de som befinner sig i nionde decilen. De har enligt utredningen med namnet Överskuldsättning i kreditsamhället en genomsnittlig disponibel inkomst på 546 041 kronor. Medelbeloppet för deras lån uppgår till 1 055 365 kronor. 

Vad händer om räntan plötsligt stiger från två procent till fem procent? Nettokostnaden för ett lån på en miljon ökar då med 0,03*0,7*1 055 365/12=1 846 kronor i månaden.

Fem procent är normalnivån för räntan vid en inflation på två procent och därmed inte någon extrem nivå, det går att tänka sig betydligt högre marknadsräntor. Men 1 846 kronor i månaden motsvarar för en löntagare värdet av jobbavdragen sedan 2006. Och det är enligt min mening osannolikt att en sådan köpkraftsindragning skulle gå obemärkt förbi.

Det som också händer är att det blir dubbelt så dyrt att bo. Så om den reala boendekostnaden (utgifterna) avgör bostadspriserna kommer priset på bostäder att halveras - givet att andelen av den inkomst som hushållen lägger på sitt boende hålls konstant. Bostadsrättsföreningar i storstäder är också ofta högbelånade, vilket gör att månadsavgifterna kommer att stiga och pressa ner efterfrågan på bostadsrätter ytterligare.

Vilken slutsats kan vi dra av denna räkneövning? Ja, att hushållen inte gärna kan förvänta sig att inflationen stiger till två procent, då detta skulle innebära att den långa räntan småningom hamnar på normalnivån. Men om den långa räntan hamnar på en "normal" nivå har hushållen inte längre råd att köpa bostäder till gällande marknadspriser - vilket skulle leda till en så stor köpkraftsindragning att Sverige hamnar i recession.

För att komma tillbaks till normalläget krävs en mer expansiv penningpolitik - däri har Lars E O Svensson faktiskt rätt. Problemet med en sådan är att den påverkar relativpriserna för bostäder och andra varor på ett sätt som gör att de nytryckta pengarna primärt hamnar i bostadssektorn och blåser upp bostadspriserna ännu mer. Vägen tillbaka blir då ännu längre.

Boven i dramat är skuldsättningen och bostadsmarknadens värde i förhållande till samhällsekonomin. Överskuldsättningen skapar en likviditetsfälla som det inte går att ta sig ur, eftersom hushållens förmögenhet i huvudsak består av fiktiva värden på fastigheter och bostadsrätter. Effekten av penningpolitiken blir i en sådan situation alltför asymmetrisk för att den ska vara användbar som instrument för att öka efterfrågan.

Här i Sverige har vi länge pekat på Japan och frågat oss varför man inte bara öser på med penningpolitiska stimulanser. Men kanske är det inte så lätt, för nu är vi själva där japanerna var för tjugo år sedan. Dags att leka Houdini. Och det enligt min mening effektivaste sättet att bryta sig ut vore att sätta ett tak för ränteavdragen och därmed förändra relativpriserna för marginella nyinvesteringar i bostäder. Sedan kan man gå på Lars E O Svenssons linje. Problemet är att det senare förutsätter att man först förändrar ränteavdragen.

Co DN SvD Av Ek 

Kommentarer