Den hälsosamme ekonomisten

Därför blir det en blocköverskridande regering

Med blocköverskridande menar jag det på riktigt - en regering som består av både Socialdemokraterna och Alliansen. Det är möjligt att jag får fel, men jag ska redovisa hur jag resonerar.

För att bygga ett långsiktigt samarbete över tid krävs en gemensam värdegrund. Den kan vara socialistisk eller borgerlig. Allianssamarbetet bygger på att de borgerliga partierna hittat varandra i en liberalkonservativ värderingsmix. Det har inte alltid varit så - en gång i tiden var Liberalernas socialliberalism och Moderaternas socialkonservatism oförenliga storheter.

Att Alliansen uppstod 2006 är ingen slump. M har under en längre tid rört sig från konservatism i ordets egentliga bemärkelse till liberalism med konservativa inslag. De flesta medlemmar i Moderaterna har varit tillfreds med detta, även om somliga klagat över att partiet släppt centrala ideologiska bastioner av såväl liberalt som konservativt slag. Arbetsrätten och värnskatten är två frågor som prioriterats ned.

Några lämnade partiet under den perioden - exempelvis undertecknad - men de allra flesta har fortsatt sitt engagemang i partiet trots att liberala och konservativa kärnvärden tonats ned. Det var först efter Fredrik Reinfeldts avgång och flyktingkrisen 2015 som det började knaka i fogarna. Medlemmar i M började öppet göra reklam för Sverigedemokraterna i sociala medier - ofta utan att ta konsekvenserna av detta genom att byta parti. Varför ska man byta till ett oprövat kort som SD när makten och härligheten långsiktigt kan förväntas ligga i händerna på Moderaterna?

Men i takt med att SD växte i opinionen gjorde allt fler Moderater slag i saken och bytte sida. Jag tycker detta är hederligare än att stanna kvar i ett parti som man i grunden inte stödjer.

Problemet för SD är att partiet hämtar lika många väljare från vänster som från höger. Det ideologiska komplex av frågor som är själva kärnan i Alliansens samarbete är rätt ointressant för SD. Man har en fråga på dagordningen - kontrollen över landets gränser. Vissa andra frågor, exempelvis förhållandet till EU - där SD förespråkar svenskt utträde - kan härledas från denna enda fråga.

Samarbete bygger långsiktigt på förtroende. Det var först när Alliansen knöt personliga kontakter som samarbetet blev möjligt. De rödgröna lyckades under en kort period - när språkrören var mer rimliga än i dag - bygga något som liknade en Allians. Men den glädjen blev kortvarig - det fanns starka krafter i S som ville bevara järnaxeln mellan LO och SAP och som såg Miljöpartiet som ett hot.

I dag bygger det rödgröna "samarbetet" på allt annat än förtroende. Det är ren spelteori, vilket gör färdriktningen osäker och överenskommelser bräckliga. Socialdemokraterna kan dock i kraft av sina 28 procent koordinera processen. Man har kontroll över resurserna och Miljöpartiet tvingas förhålla sig till S i allt de tar sig till. Utfärdar partiet alltför vidlyftiga löften får man raskt smisk på fingrarna av Magdalena Andersson.

Alliansen är inte som det rödgröna samarbetet. Det finns - när Moderaterna har 19,8 procent - ingen naturlig ledare. Personkemin är sämre och samverkan går numera på rutin. Alliansen har dock en gemensam värdegrund - partierna är alla positivt inställda till valfrihet och företagande. Man prioriterar inte jämnare fördelning om detta sker till priset av sämre ekonomisk utveckling.

Att ta in ett parti med en helt annan värdegrund i detta samarbete fungerar helt enkelt inte. I ekonomiska frågor är SD lika mycket vänster som höger - helt enkelt därför att deras väljare till lika delar hämtas från vänster och höger. Man kan teckna ett avtal med SD i dag, men det kommer att vara överspelat den dag partiet kan få stramare invandringspolitik genom att komma överens med ett parti på utsidan.

Socialdemokraterna är förvisso ett slugt parti, men de vet att man måste hålla sina löften för att kunna tas på allvar. Partiet står bakom ett stort antal blocköverskridande överenskommelser i Riksdagen och har sällan eller aldrig frångått de avtal som väl ingåtts. Partiet räknar med att finnas kvar även om åtta år och den politiska makten är en central utgångspunkt för alla politiska överenskommelser. Stabilitet, för böfvelen!

Därför är också S den perfekta regeringspartnern för Alliansen. Som mångårig huvudmotståndare till borgerligheten är misstroendet mellan blocken monumentalt och det kan tyckas som att avståndet mellan Socialdemokraterna och Alliansen är större än mellan Alliansen och Sverigedemokraterna. Fördelen är att avståndet är konstant. Socialdemokraterna kommer inte att bryta samarbetet med Alliansen om man kommit överens om att bilda regering tillsammans, eftersom detta skulle skada partiet på sikt. Man har inte ens brutit samarbetet med Miljöpartiet, trots att det skulle öka frihetsgraderna för Stefan Löfven påtagligt och eliminera en rad problem.

Skulle Alliansen gå in i regeringssamarbete med Socialdemokrateterna är det början på en ny era i svensk politik. Förebilder saknas dock inte - i länder som Nederländerna utgår regeringar i regel från mitten och söker sig ut på kanterna för att bredda stödet. Regeringen skulle förvisso inte kunna uträtta så mycket, men faktum är att den inte behöver det. Och mycket av det som behöver göras kommer i vilket fall som helst att kräva blocköverskridande överenskommelser.

Mitt stalltips är därför att det ändå blir en regering som innehåller S och M. Vi får se om jag får rätt.

Kommentarer