Den hälsosamme ekonomisten

Cirkeln sluts

Har precis läst en artikel som kan vara den viktigaste analysen av finanskrisen hittills. Vi ekonomer har sökt efter förklaringen i Federal Reserves räntesättning, i kinesernas efterfrågan på dollar, bland statliga bostadsinstitut som Fannie Mae och Freddie Mac.

Men när jag läser Hernando de Sotos artikel om finanskrisen, som jag hittade via en länk från Ekonomistas, inser jag att vi ekonomer förmodligen letar på helt fel ställe. Och det är logiskt att vi letar på fel ställe. Nationalekonomerna har alltsedan det neoklassiska genombrottet i slutet av 1800-talet haft kroniska svårigheter med att förstå och analysera informationens betydelse för ekonomins funktion.

Artikeln gör mig samtidigt orolig, för om analysen är korrekt handlar den nuvarande krisen om något mycket större än centralbankernas räntesättning och om den felkonstruerade valutaunionen i Europa. Krisen är ett symptom på att västvärldens ekonomier har regredierat och det är därför ingen slump att det är en utvecklingsekonom som är den första som placerar pusselbitarna rätt.

Jag säger den första, trots att det är många som tidigare har kritiserat bristen på transparens i finanssektorn. För det som gör artikeln unik är Hernando de Sotos insikt om att de nya och sofistikerade instrumenten på finansmarknaden inte representerar någon utveckling, utan snarare en återgång till ett tidigare stadium i västvärldens och kapitalismens utveckling. Det är som om mänskligheten - efter att tidigare ha uppfunnit både elden och hjulet - helt plötsligt glömmer bort hur man tänder en eld eller tillverkar en kärra.

äganderätten är ett kraftfullt instrument för att klargöra vem som har rätt till de värden som en tillgång ger upphov till. Och så länge äganderätten är kopplad till enkla avtal och fysiska eller juridiska personer är risken liten för att processen spårar ur. Men när avtalen blir mer komplicerade finns risk för att rättigheterna får en mer diffus karaktär och att själva grundvalen för marknadsekonomin - den privata äganderätten - hotas.

Problemen som följer av en diffus äganderätt är desamma som de problem man kan se i utvecklingsländer, som Peru, där det är svårt att klargöra vem som egentligen äger vad och vem som bär det slutliga ekonomiska ansvaret för en process.

Men vart leder då resonemanget? Kan vi på något sätt vrida tillbaka klockan och göra äganderätten mer transparent och tydlig?

är inte säker på det, men om det är möjligt tror jag att nyckeln är att tydliggöra vilken typ av kontrakt som staten ställer sig bakom. Det är inte självklart att det legala systemet bör backa upp avtal som är skadliga eller som exploaterar svaga parter i en transaktion. Avtalslagen förutsätter att parterna förstår konsekvenserna av ett avtal. En vanlig princip har också ofta varit att äganderättsförhållandena registreras i ett offentligt register, exempelvis via ett lagfartsförfarande.

Det är naturligtvis ingen slump att sådana regler finns på marknaden för fysiska tillgångar. Det märkliga är att vi så länge trodde att sådana regler inte skulle behövas på finansmarknaden. Jag vill tillägga att jag själv har tillhört denna naiva skara. Kan dock trösta mig med att det finns många andra som också har eller har haft en alltför naiv syn på vad äganderätt är och vad försvaret av äganderätten kräver.

DN SvD GP E24 Av SvT SR Ex

Kommentarer