Byråkratin är inte någon annans problem
Debattörer kritiserar ofta byråkratin i offentlig sektor. Men ser vi till andelen byråkrater i offentlig statistik är det lätt att konstatera att de enorma produktivitetsskillnader som förekommer knappast kan bero på att andelen byråkrater ökar kraftigt - i alla fall inte om man ser till personal som officiellt klassas som byråkrater.
Parallellt till detta riktas kritik mot att personal som är anställd i offentlig sektor tvingas utföra onödiga arbetsuppgifter - sådant som renoldade byråkrater (administratörer) skulle kunna göra i stället.
Kan båda teserna vara sanna - kan vi på samma gång ha för många och för få byråkrater?
Diskussionen illustrerar ett klassiskt kognitivt problem. Människans hjärna har en tendens att förenkla världen. När vi tänker på en offentlig tjänst som sjukvård skapar hjärnan omedvetet en bild av exempelvis ett läkarbesök på den lokala vårdcentralen. Det man ser framför sig är kanske den egna lokala vårdcentralen som man brukar besöka.
Man skapa sig kanske också en kognitiv bild av vad som orsakar ineffektiviteten. Det kanske handlar om att läkaren tvingas fylla i en massa blanketter eller att IT-systemet krånglar så att patientmötet inte blir effektivt. Åsså tänker du att: "Om bara politikerna som styr vården hade förstått att deras regler krånglar till det så här, då skulle de genast avskaffa de onödiga reglerna som tvingar läkaren att fylla i en massa uppgifter helt i onödan."
Om du har tänkt den här tanken är du nog inte ensam. I nästa steg tänker du säkert: "Om vi bytte ut de inkompetenta politikerna som inte förstår hur onödiga de här reglerna är så skulle allt fungera mycket bättre."
Så blir det val (vi har ju val vart fjärde år) politikerna byts ut, men allt förblir ändå som det har varit. Reglerna kanske förändras och gamla problem hanteras - medan helt nya uppstår. Och vi klagar alla på den onödiga byråkratin som vore så lätt att avskaffa om vi hade kloka politiker.
Det är sant att politiker kan vara mer eller mindre begåvade. Men det är inte politikerna som avgör om en verksamhet bedrivs effektivt eller inte. Politikerna kan däremot skapa förutsättningar för verksamheten att utveckla sin effektivitet.
Källan till ineffektivitet i offentlig verksamhet (och privat) är nämligen verksamhetens missade möjligheter till förbättring.
I Expressen kunde vi nyligen läsa följande nyhet:
"Nu har det hänt igen. En av hemtjänstens bilar totalkvaddades och fick nyligen köras till skroten efter att ett vårdbiträde utan körkort backat in i en husvägg."
När hemtjänstens chef i Göteborg intervjuas säger hon:
"Efter förra gången har vi självklart informerat, men mer än det ser jag inte att vi kan göra."
Detta är givetvis ett extremfall, men illustrerar ändå en attityd som är förödande för effektiviteten i en verksamhet.
"Vi har identifierat problem, men detta är inte mitt problem."
En kulturfråga, säger ni kanske. Ja, helt klart. Men kultur uppstår inte i ett vakuum. Man kan säkert förklara problem i hemtjänsten i Göteborg är en fråga om kultur. Men i nästa steg måste ställa oss frågan om var denna kultur och attityd kommer ifrån? Varför har det över tid blivit en effektiv strategi att hävda att mina problem i själva verket är någon annans problem?
Som ni säkert misstänker handlar det ytterst om ekonomiska incitament. I en miljö där det är möjligt att förbättra sin egen eller sin egen enhets situation genom att skjuta över ansvaret på någon annan kommer det med tiden att uppstå en kultur där det uppfattas som naturligt att göra just detta.
Välfärden är till för medborgarna. Ett sätt att skapa drivkrafter för förbättring är därför att tydligare koppla det ekonomiska utrymmet för verksamheten till specifika brukare. Om vi antar att det i stället hade varit ett litet privat hemtjänstföretag som råkat ut för olyckan med bilen (som kanske kostade några hundratusen) skulle svaret på frågan om vad företagets chef gör för att förhindra ytterligare olyckor knappast varit:
"Efter förra gången har vi självklart informerat, men mer än det ser jag inte att vi kan göra."
Jag är övertygad om att chefen på det privata företaget skulle ha vidtagit åtgärder för att förhindra att det *någonsin* händer igen. För om det händer igen går företaget sannolikt i konkurs.
Observera att detta inte är en argumentation för att ersätta offentliga utförare med privata, utan handlar om att rigga reglerna så att ansvaret hamnar rätt. Ibland kan den optimala organisationen vara offentlig, ibland kan den vara idéell och ibland kan den bästa lösningen vara vinstdrivande utförare.
Eftersom vi sällan på förhand kan veta vilken organisationsform som fungerar bäst lönar det sig att vara agnostisk vid utformningen av regelverken. Så länge tjänsterna är individuella kan en lämplig bas för ersättningen till utförarna vara individen. Om utbytet (värdet) av tjänsterna mer är kopplade till en region kan basen för ersättningen lämpligen vara kommunal eller regional.
Att koppla ersättningen för hemtjänst till en individ förefaller rimligt, medan ersättningen för att underhålla stadsparken i Arvika lämpligen utgår från kommunen. Ibland kan ersättningen komma från flera olika källor. I Schweiz är det kantonerna som ansvarar för att det finns regionala sjukhus (alltså grundläggande investeringar i byggnader med mera), medan den löpande ersättningen till dessa kommer från de obligatoriska försäkringar som alla medborgare har.
Om vi riggar de grundläggande institutionerna på rätt sätt kan vi skapa en situation där offentliga, idéella och privata utförare konkurrerar om att lösa medborgarnas problem. Ett sådant system kallas med Bloomingtonskolans terminologi för "polycentriskt". I rapporten "Myten om centralisering" beskriver Nils Karlson och jag hur ett sådant system fungerar på sjukvårdsområdet. Strukturerna varierar mellan olika samhällsområden, men principerna förblir desamma. Problem kan lösas på olika sätt och av olika typer av organisationer, men några grundrekvisit måste vara uppfyllda:
1) Det måste finnas tillräckligt juridiskt utrymme för att hantera problemet. Är det förbjudet att exempelvis starta vinstdrivande friskolor kan upplevda brister inom det offentliga skolväsendet inte hanteras genom att någon startar en fristående skola. Ironiskt nog kan utrymmet för lokala initiativ vara större i system där det är svårt att fatta politiska beslut eller på områden där regler saknas. Kinnevik lyckades kringgå det svenska telemonopolet enbart därför att mobiltelefoni var en ny och oreglerad tjänst.
2) Ansvaret och det ekonomiska ansvaret bör i största möjliga utsträckning sammanfalla. För en individuell tjänst som hemtjänst är det lämpligt att ersättningen i stor utsträckning följer individen, medan ansvaret för kollektiva nyttigheter lämpligen läggs på den geografiska nivå där medborgarna tillgodogör sig nyttigheten.
Om båda dessa villkor är uppfyllda finns goda förutsättningar för en miljö där det lönar sig för enskilda på olika nivåer i organisationen att ta initiativ till förbättringar. Effektivitet är nämligen inget man uppnår en gång för alla, det är resultatet av de ansträngningar som enskilda medarbetare gör för att förbättra helheten.
På motsvarande sätt är *ineffektivitet* resultatet av frånvaron av dessa processer. Det är när enskilda medarbetar hänvisar till att problemen är någon annans och avstår från att ta initiativ. Det är i sådana miljöer som onödiga processer obehindrat tillåts växa till en nivå där det onödiga arbetet småningom tillåts dominera.
Redan den brittiske historikern C Northcote Parkinson påpekade att en organisation som saknar yttre tryck för effektivisering med tiden kommer att ägna all sin tid åt sitt eget inre liv: "Work expands so as to fill the time available for its completion."
Det enda sättet att begränsa processen, och förhindra att produktiviteten sjunker eller stagnerar, är att skapa en miljö där medarbetarna har intresse av att kontinuerligt förbättra helheten. I det privata näringslivet brukar man referera till denna miljö med termer som Lean. Även om Lean med fördel man tillämpas i offentlig sektor finns här ytterligare en aspekt att ta hänsyn till - den institutionella miljön måste vara utformad på ett sätt som gör arbetet för att förbättra verksamheten meningsfullt.
Det är här begreppet "polycentrism" kommer in. Olika tänkbara lösningar måste tillåtas konkurrera inom ramen för ett övergripande regelverk som harmoniserar det ekonomiska och det verksamhetsmässiga ansvaret. Att hänvisa till att vi har för mycket byråkrati eller för många byråkrater är inte tillräckligt. Vi måste gå till botten med problemen och fråga oss varför chefen för hemtjänsten i Göteborg anser att det inte är hennes problem att de anställda kör bil utan körkort.
Bild av F. Muhammad från Pixabay
Kommentarer