Den hälsosamme ekonomisten

Byn, nationen eller världen?

Det fanns en tid då jag som renlärig libertarian förkastade omfördelning, men bejakade viss paternalism. Om man inte vill försörja sig själv ska man i alla fall behöva stå med mössan i hand och be om att få ta del av det andra producerat. 

Med tiden har jag ändrat min uppfattning på båda dessa punkter. Jag tror att mycket av den paternalism som betraktas som nödvändig är överflödig. Däremot tror jag vi behöver en ganska omfattande omfördelning för att mänskliga samhällen ska fungera väl. Ni blir kanske chockade om jag som liberal tycker att vi omfördelar för lite i dagens välfärdsstater.

Skälen till att omfördelning är motiverad är dels moraliska, dels praktiska. Det har mycket att göra med hur man tror att världen fungerar - bland annat hur vi tror att människor når framgång och varför.

Den inkomst som jag i dag åtnjuter (strax över medelinkomsten för heltidsarbetande) är ett resultat av tre faktorer:

1) Goda grundförutsättningar. Jag är relativt frisk, har inga medfödda handikapp och är normalintelligent från födseln.

2) Tur. Jag har under min karriär träffat intressanta människor och fått erbjudanden. Har inte varit arbetslös på 20 år. Jag är också född i ett rikt land som ger alla möjlighet att utveckla sina färdigheter.

3) Ansträngning och acceptans av samhällets normer. Det händer att jag arbetar, så jag är inte hopplöst lat. Det vore dock fel att kalla mig flitig, när jag arbetar är det för att jag tycker det är roligt - inte för att jag "... vill göra min plikt".

Om den viktigaste faktorn för att förklara inkomstskillnader är punkt 3 är det rimligt att minimera omfördelningen. Men om det i stället huvudsakligen är faktorer under punkt 1 och 2 som förklarar inkomstskillnaderna ter sig omfördelning som rimlig. Då är det ju inte individens egna ansträngningar som är det viktigaste, utan antingen individuella faktorer som inte går att påverka av individen eller kollektiva faktorer som beror på våra gemensamma ansträngningar.

Den som tror att 3 är den viktigaste faktorn tenderar att betrakta den givna fördelningen som rimlig. Personer som har låg inkomst kan genom att anstränga sig mer eller genom att följa lokala normer förbättra sin situation. Det är ett exempel på att en given verklighetsuppfattning kan leda till en viss ideologisk grundsyn. Uppfattningen om att den egna inkomsten i huvudsak bestäms av individens val kan alltså leda till en konservativ människosyn.

Tror man att grundförutsättningarna är den dominerande faktorn kan slutsatsen bli att staten bör omfördela en del av inkomsterna mellan dem som tillhör klanen, nationen eller mänskligheten - lite beroende på vilken gemenskap man anser sig tillhöra. Tror man att det uteslutande handlar om faktorer i kategori 1 och 2 kan man bli socialist och helt förneka betydelsen av egen ansträngning och av att man följer samhällets normer - alla är vi offer för omständigheter. 

Liberaler tenderar att erkänna samtliga tre faktorer som förklaringar till inkomstskillnaderna, de intar i den meningen en mellanposition. Det finns även en optimism bland liberaler som handlar om att fria människor i allmänhet väljer vägar som leder till goda liv. Samtidigt finns det en ovilja att erkänna att det finns en konflikt mellan handlingsfrihet och ekonomisk frihet. Liberaler vill till exempel inte tro att ett samhälle helt utan en omfördelande stat skulle utvecklas till ett klansamhälle - även om det finns stark evidens för att så är fallet.

Nationen är i princip ett utvidgat klansamhälle - där landet och medborgarskapet ersätter släkten som förenande faktor. De konservativa är mer konsekventa än liberalerna när de säger nej till omfördelning, eftersom de även bejakar klansamhället - under förutsättning att det är deras eget klansamhälle. Däremot ser de med skepsis på andra - konkurrerande - klansamhällen.

Liberalkonservatismen är i grunden en skvader - ett resonemangsäktenskap mellan två oförenliga läror. Ändå kan konservativa och liberaler tidvis förenas i uppfattningen att staten inte bör kontrollera medborgarna. De konservativa föredrar att spontana processer och meritokratiska system disciplinerar medborgarna. Liberalerna tror att människor i grunden är goda och att ekonomiska drivkrafter kommer att göra jobbet. När socialismens paternalism hotar den rådande ordningen kan liberaler och konservativa tidvis förenas - men det förutsätter ett yttre hot.

Socialdemokraterna utgör inte längre ett tillräckligt skräckinjagande hot för att motivera liberaler och konservativa att kämpa tillsammans på barrikaderna. Allians för Sverige var i allt väsentligt en kamporganisation som förenade liberaler och konservativa genom att fila ner kanterna på respektive ideologi. Man identifierade samhällsproblem som var viktigare än de ingående partiernas käpphästar och kunde på detta sätt förena två olika verklighetsbilder och två olika politiska recept.

Någon myntade begreppet "somewheres" och "anywheres". Somewheres tror att man blir framgångsrik om man arbetar hårt och följer samhällets etablerade normer. Anywheres tror att man blir framgångsrik om man har tur och hittar en oexploaterad nisch. Somewheres förlitar sig på vänner och släkt. Anywheres förlitar sig på Internet och sociala nätverk.

Det är måhända inte konstigt att somewheres förkastar omfördelning som metod. Om framgång är belöningen för att åtlyda normer blir omfördelningen en genväg för individer som ännu inte gjort sig förtjänta. 

Anywheres betraktar omfördelningen mer som en försäkring och som en garanti och kanske som en väg ut ur klansamhället. De lokala normerna är ointressanta i en miljö där man ofta byter gemenskap. Värderingarna reduceras till de universella värden som är den minsta gemensamma nämnaren för all mänsklig samvaro.

Somewheres ser hellre att samhället ställer krav på medborgarna - krav på att de ska efterfölja den lokala gruppens normer. Belöningen kan bli en praktikplats eller matkupong - så kallad selektiv välfärdspolitik. Anywheres är ointresserade av om enskilda följer lokala normer - de ser hellre ett trygghetssystem som erbjuder valfrihet och utvecklingspotential för individen.

Friedrich Hayek betraktas av många som en konservativ tänkare, då han betonade värdet av normer och av att människor följer regler de inte begriper. Själv skrev han en epilog till Frihetens grundvalar med rubriken "Varför jag inte är konservativ". Hayek må ha sett värdet av normer, men han betonade också värdet av universella regler som gör det möjligt för människor att välja sina egna vägar. Han betraktade därför negativ inkomstskatt som en liberal reform - att föredra framför mer selektiva och paternalistiska ingrepp.

Socialismen är som ekonomiskt system passé. Nu handlar det mer om på vilken nivå samhällets normer ska bestämmas: På klannivå, på nationell nivå eller på världsnivå? Samtliga tre modeller finns i dag representerade i politiken och det är inte  givet vilka grupper som bildar allians med varandra. I realiteten står konflikten mellan internationalister och nationalister, även om nationalisterna gärna lyfter fram klansamhället som det stora hotet. Ironiskt nog är internationalisternas tolerans för klanmentalitet ofta lika stor som deras intolerans för nationalism - fiendens fiende behöver inte vara din vän.

Tiden talar för att normerna med tiden kommer att sättas på global nivå, men det är en långsam process som kommer att prägla politiken för lång tid framåt. Vi är hyfsat överens om att socialism inte är en bra idé - nu handlar det om hur stor världen ska vara: Ska basen vara byn, nationen eller världen?

Kommentarer