Budskapet från Norge som svenska regeringen inte vill höra
Norges statsminister Erna Solberg säger i lördagsintervjun att ansvaret för eventuell miljöförstöring som orsakas av oljeanvändning ligger hos dem som konsumerar oljan, inte Norge som bara pumpar upp oljan ur marken. Man kan förstås peka på att Norge skulle kunna förhindra utsläppen genom att låta bli att pumpa upp oljan. Problemet är att vi inte vet vad som skulle ersätta oljan. Det skulle kunna vara fracking i Nordamerika eller olja från Iran eller i värsta fall kol från Ruhrområdet.
Ser vi det så hamnar ansvaret för utsläppen på slutkonsumenten - svensken som kör bil eller konsumerar produkter som tillverkas av olja. Beroende på hur oljan används kan detta innebära små eller stora utsläpp.
Det här vill den svenska regeringen inte höra talas om. Principen om att det är konsumenten som orsakar utsläppen implicerar nämligen att den svenska regeringen gör helt fel när den enbart intresserar sig för utsläpp som sker inom landets gränser. De stora koldioxidutsläppen sker nämligen i andra länder och orsakas av att Sverige importerar varor och tjänster.
Varje elbil som importeras till Sverige har en historia där tillverkningen av delarna har orsakat koldioxidutsläpp i länder som Vietnam, Sydkorea och Kina. Den svenska regeringens princip har så här långt varit att frånhända sig ansvar för de utsläpp som vår konsumtion ger upphov till. Utsläppen är producenternas ansvar, utom möjligen när konsumenterna åker bil - då gör man ett undantag från principen och lägger ansvaret på medborgaren, inte de oljeproducerande länderna.
Ser man bara till var i världen utsläppen sker rent fysiskt blir miljöpolitiken emellertid irrationell och kontraproduktiv. Det är helt ok att som H&M sälja miljoner T-shirts - vars tillverkning vållar enorma koldioxidutsläpp i Asien, men det är inte ok att ett oljeraffinaderi i Göteborg genomför åtgärder som i praktiken kommer att sänka de globala koldioxidutsläppen - låt vara att de ökar något just inom Sverige gränser.
Räknar man hela kedjan - det som kallas för "scope 3" - släpper H&M ut 18 miljoner ton koldioxidekvivalenter. SSAB, som stått i fokus för diskussionen, släpper ut tre miljoner ton. Ändå förs det en diskussion om att SSAB ska beskattas hårdare, medan samma diskussion aldrig uppkommer angående H&M. Även om SSAB har en mindre omsättning (76 mdr) än H&M (210 mdr) är utsläppen räknat per omsatt krona högre för H&M än för SSAB.
Sanningen är att en helt vanlig konsumtionsskatt - som momsen - skulle vara mer effektiv för att minska koldioxidutsläppen än koldioxidskatten. Nu har ju Sverige 25 procents moms, men inget hindrar att vi höjer och breddar momsen för att minska vår konsumtions miljöpåverkan. Detta skulle inte bara vara bra för miljön, utan också förbättra strukturen i det svenska skattesystemet och göra Sverige mer konkurrenskraftigt.
Att lägga punktskatter på än det ena och än det andra bidrar bara till att skada ekonomin. Vi har en lösning på de globala miljöproblemen som fungerar - den kallas moms och används redan i de allra flesta utvecklade länder. Vill vi förbättra miljön är det rimligaste verktyget bara att höja momsen.
Kommentarer