Brotten som inte går att beivra
Läser att en man i USA fällts för bedrägerier via nätet. Falska varningsrutor har uppmanat användarna att ringa ett supportnummer. De som gjorde det riskerade att förlora mellan 2 000 och 20 000 kronor på falska supporttjänster.
Det speciella med nätet är att en del av de brott som begås där är väldigt svåra att beivra. Om brottslingen befinner sig i ett land där myndigheterna ser mellan fingrarna kan brottslingarna agera ostört. Men även i länder som USA och Sverige kan polisen ha svårt att hinna leta efter bedragarna.
Det enda sättet att förhindra brotten är därför förebyggande åtgärder - man måste förhindra att brotten kan begås till att börja med. Datoranvändarnas smala lycka är att majoriteten av de som kan begå bedrägerier inte gör det, utan ägnar sig åt entreprenörskap och samhällsnyttiga aktiviteter.
En annan sak handlar om att lägga ansvaret på rätt nivå. I Sverige har vi i stor utsträckning privatiserat tjänster som används för att identifiera individer på nätet. Den enda riktigt accepterade tjänsten för detta ändamål är i dag Bank-ID.
Problemet med Bank-ID är att bankerna sällan lägger några restriktioner på vad användarna kan göra. En dement 90-åring kan i princip föra över 25 miljoner kronor utan att i grunden ha en aning om vad hen gjort. Vem bär då ansvaret för det inträffade?
Personligen menar jag att banken gör det, även om användaren enligt konstens alla regler bekräftat transaktionen. Om bankerna - eller en annan aktör - tillhandahåller en tjänst som kan missbrukas av bedragare har bankerna ett ansvar för det som sedan händer.
Skälet till att det bör vara så är att banken är den aktör som skulle ha kunnat förhindra bedrägeriet. Genom att begränsa överförda belopp till 10 000 kronor för personer som bevisligen inte har full intellektuell kapacitet hade bedrägerierna kunnat begränsas.
Frågan är - får bankerna göra sådana selektiva begränsningar? Möjligen inte. Men de skulle i alla fall kunna fråga - vill du ha möjlighet att föra över dina livs besparingar till en bedragare i en bananrepublik? I utgångsläget skulle den maximala överföringen till någon annans konto inom en viss tidsperiod kanske kunna vara 30 000 kronor.
Ställer man frågan på det sättet tror jag att många skulle välja att begränsa sina rättigheter eller möjligen låta någon mer datorvan person vidimera transaktionerna. Det finns en rad frivilliga begränsningar som skulle kunna läggas på användarna och som skulle ha minskat risken för bedrägerier.
Om det är säkrare att ha pengarna i madrassen än att ha dem på ett bankkonto är det något som har gått fel. Problemet är att bankerna aldrig ens gett användarna chansen att ta ställning till hur omfattande rättigheter de ska ha. Och i och med det menar jag att bankerna - som ansvariga för Bank-ID och tillhörande tjänster - också har ett stort ansvar för att den mest lukrativa brottsliga verksamheten i dag är just nätbedrägerier.
Kommentarer