Den hälsosamme ekonomisten

Brittiska trettioåriga statobligationer ger en procent

Eller mer exakt 1,18 procents avkastning. Det är heller inga små volymer i omlopp. Skuldsättningen i EU har nått extremt höga nivåer.

Vi borde oroa oss, eftersom en så låg ränta implicerar väldigt höga priser på obligationerna. Risktagandet ökar dessutom ständigt, eftersom länderna ger ut skuldförbindelser med allt längre löptider. Samtidigt betraktas dessa obligationer som i det närmaste riskfria tillgångar.

Oron i dag rör i första hand nationernas ekonomiska situation. Men vi behöver inte oroa oss för att Storbritannien ska gå i konkurs - en stat har massor med smarta metoder till hands för att minska sin skuldsättning. Bank of England kan trycka pund tills inflationen når tvåsiffriga tal. Och då är skulden utraderad på några år.

Nej, det vi bör oroa oss för är den andra sidan - de ekonomiska aktörer som har köpt obligationerna i tron att dessa ska behålla sitt värde. Ta de trettioåriga obligationerna och tänk er ett scenario där inflationen går från noll procent till fem procent. Med fem procents inflation halveras värdet av en dylik obligation på tolv år. 

På trettio år kommer obligationen att ha tappat 75 procent av sitt värde. Och vad händer då med de aktörer - företrädesvis banker och finansinstitut - som köpt obligationerna? 

Nollräntepolitiken, som bedrivits sedan sekelskiftet, kan vara den största spekulationsbubbla som världen någonsin skådat - större än den japanska under 80-talet, som får sägas vara den så här långt mest spektakulära.

Men här handlar det i egentlig mening inte om en bubbla som drivs av privata aktörer, utan om ett koordinerat risktagande med statlig uppbackning. Att flytta löptiderna upp till trettio år framåt i tiden är ett extremt kollektivt risktagande. Det finns i dag inget annat sätt att hantera det risktagandet än att låta centralbankerna köpa de privata skulderna och behålla dessa tills skulderna löper ut.

Inget enskilt land tjänar på att strama åt finanspolitiken. De enskilda länderna ger ut obligationer med allt längre löptid som köps av privata aktörer som räknar med att centralbankerna (ECB eller Bank of England) småningom köper upp skulderna. Vi ser inom de närmaste åren därför ingen samlad budgetkonsolidering - bara ständigt ökande skulder och allt större privat risktagande.

Den dag processen av något skäl stannar kommer chocken att bli stor. Det kan liknas vid leken "hela havet stormar". Många kommer att sakna stolar och ramla pladask. Och det räcker med att ett land bestämmer sig för att reformera sin finansmarknad för att bubblan ska spricka - om ett land med hög skuldsättning tar tjuren vid hornen kommer övriga att följa efter.

Ingen tror dock att processen ska avstanna - utgångspunkten är att systemet kommer att rulla på för evigt. Fast därom är jag mindre säker. Det talas redan om att skippa mellanleden och den tekniska utvecklingen gör att bankernas verksamhet kan komma att utsättas för konkurrens. Den dag centralbankerna helt slutar att använda mellanhänder kommer kraschen. Bankerna kan bara hållas under armarna så länge staten inte får låna direkt av centralbanken.

Skulle detta bli tillåtet - tanken som brukar kallas "helikopterpengar" - kommer obligationsmarknaden att krascha över en natt. Det kommer att bli tidernas största finanskrasch. Frågan är bara vilket land som blir först med helikopterpengar? Folkomröstningen i Storbritannien kan göra att det mycket väl blir där som processen startar.

Kommentarer