Bristen på demokrati inte längre argument för EU
Det talas om bristen på demokrati i EU. Att Kommissionen fungerar som en upplyst diktator och att EU-domstolen fattar sina beslut långt ifrån unionens medborgare. När jag 1992 tog ställning för EU var bristen på demokrati ett av de viktigaste argumenten *för* medlemskap. Ja, ni läste rätt. Jag röstade för EU därför att jag trodde att unionen skulle begränsa särintressenas makt över politiken och att maktdelningen mellan institutionerna skulle garantera ett liberalt styrelseskick.
I dag är jag osäker på om jag hade rätt. Det finns en hel del saker som blivit bra tack vare EU. Men det finns också mycket som inte fallit ut som jag hoppats. Särintressena tycks på sätt och vis ha större inflytande över EU än Sverige.
Men det stora problemet jag ser är att besluten under maktdelning inte nödvändigtvis blir konsekventa. I Sverige finns regeringskansliet som tänker igenom lagstiftningens detaljer och försöker göra de olika lagarna kompatibla. I EU - och i USA för den delen - finns inte någon sådan mekanism. Det innebär att det i USA är vanligt med motstridiga incitament som till exempel kan skapa socialförsäkringssystem som främjar bidragsberoende och utanförskap.
Det talas om en kris för makroekonomin. Men jag tror att vi också ser en kris för Montesqieus tankar om maktdelning. Utan att vi för den sakens skull har något att sätta i teoriernas ställe. Vi vill naturligtvis heller inte ha en upplyst diktator â la Putin - som får fullt mandat att enligt eget tycke bygga landet. Vi har rätt många exempel på att detta inte heller fungerar bra, ta bara Zimbabwe.
Men vad gör vi då - om varken maktdelning eller maktkoncentration fungerar? En tanke som faller mig in är att krisen kanske inte så mycket är en kris för liberala teorier som en kris för scientismen - tanken att världen kan styras vetenskapligt och att institutionerna kan byggas med hjälp av sunt förnuft.
Kanske är demokratin en alldeles för komplicerad process för att vi ska kunna reducera den till några enkla tumregler? Och visst var det väl denna tanke som lade grunden för Bloomingtonskolans tanke om att de institutioner som vi har kanske inte är så dumma. Varför laga något som inte är trasigt och som vi - i vilket fall som helst - inte vet hur det fungerar?
Hm, ja ... är det inte det som de konservativa sagt i alla tider? Och jo, det är det ju. Inte bara de konservativa, utan även liberala tänkare som Friedrich Hayek. Men tydligast har tanken om subsidiaritet och sociala gemenskaper uttryckts av Vincent och Ellinor Ostrom.
Tanken om att EU som konstruktion - och i ännu högre grad EMU - är en konstruktion som försöker bygga sociala gemenskaper uppifrån och ned i stället för nerifrån och upp. Och kanske är det inte så konstigt att bygget nu knakar i fogarna. Genom att ersätta befintliga mekanismer för beslutsfattande med nya strukturer rubbar man stabiliteten i hela samhällsbygget.
Vare sig vi vill se det eller inte är de nationella och subnationella strukturerna fundamentet i EU-samarbetet. Och när dom som sitter i pyramidens topp försöker forcera processen - bygga en ny stat - blir konsekvenserna drastiska för hela unionen. Kanske är ett brittiskt nej till EU en historisk nödvändighet - precis som Sovjetunionens eller Romarrikets fall? Ingen trevlig tanke, men rätt oundviklig som saker och ting utvecklas. Kanske krävs det en stor kollaps för att politikerna ska inse att man inte kan bygga en stat?
Kommentarer